Happy Xmas from Finland

Nowadays organisations and companies compete in sending out the coolest and most upbeat digital season greetings.

Here comes two examples of how we in Finland deal with the digital greetings:

Finnish ad agency Hasan Partners sent me these two season screamers.

The cause they support is good and at least you don't fall asleep.

But, if you want more sober stuff I can recommend the digital season greeting from the Ministry for Foreign Affairs. It captures perfectly the Christmas Spirit of Finland. Check it out here.

There you have it, two v-e-e-e-e-e-e-ry different ways of saying Happy Christmas in Finnish.

Kudos to Bombay's Taj Mahal

I have once earlier commented on great advertisement copy in my favourite news magazine The Economist. Now it is time again.

This time because of the great ad that the Taj Mahal hotel in Bombay paid for in last weeks The Economist.

Not only was the ad low-key, dignified and compassionate. It was also a statement for the spirit of India. A statement that felt genuine.

As a Finlander I do not know how Indian readers of The Economist felt when they saw the ad.

But I would feel very proud.

I would not only feel proud over India and the Taj Mahal. I would also be very proud over the copywriter that helped the hotel management formulate their message.

We copywriters work anonymously behind the scenes (while we sometimes dream of having the pleasure of signing our work). Therefore I have no clue who wrote this copy. But if you know, do let me know. Or at least pass on my kudos to her or him.

Well, here comes the ad:

(Click on me)

And a final comment, so that the hotel management will sigh of relief: Yes, as a reader I really want to visit the Taj Mahal after reading the advertisement. I bet you will get value for your money.

Good luck!

The Cat Kindergarten at Piss Avenue

It started with just one cat. Now there is a whole cat family living on our terrace and roof. But it's great fun and the perfect excuse for not working.

I mean, I have to feed the little buggers, don't I?

You can look at the whole photo album at Facebook.

The Great Independence Day Party In Kathmandu

Smooth jazz! Sunny weather! Great food! Great people!

Wow, on Saturday Finland celebrated 91 year of independence. I must admit I was sceptical when my wife said we are going to the reception at the Finnish embassy here in Kathmandu.

I saw myself falling asleep at a stiff ceremony with long speeches and perhaps one glass bubbly during the whole afternoon.

I was so wrong.

The embassy team headed by ambassador Pirkko-Liisa Kyöstilä had put together a splendid afternoon party.

The Finnish snacks were great, hard rye bred with cheese and smoked reindeer meat. And every good Finnish party of course requires miniature Carelian pastries – these ones had nice cheese spread on top. Full points there.

When it was buffet time the chef team got our full attention with their splendid Nepali food. Full points there.

The jazz music was far away from your usual cocktail background stuff. The band included Norwegian piano guru Jan Fadnes and Spanish horn master Mariano E. Abello on saxophone. Both teach at the Kathmandu Jazz Conservatory and are legends among Nepal's jazz aficionados. Full points there.

Add to that the well-stocked bar and the smooth service by the smiling waiters and you have the perfect afternoon. Full points there.

And of course you had all the cool cats enjoying themselves. Nice people and no speeches. Can it get any better?

PR wise it was a smash hit for Finland. You should have heard all the nice things people said about Finland. Made me blush.

The Great Singaporean Hamburger Battle

Recently I visited Singapore for three days. My wife actually kicked me out of the house. You see, she was going to a conference for the whole week and said to me:

– You're sitting way too much here at the house, travel somewhere! Hey, why don't you go to Singapore?

Indeed, why hadn't I gone to Singapore before?

Perhaps because the bloody flight from Kathmandu costs 1000 USD. And a decent hotel charges you over 100 bux a night (at least my five minute research suggested that. I'm a very lazy and bad travel planner).

So off I went on the wings of Silk Air. And soon I ended up at... MacDonald's.

The Zombie Ad Man Cometh

You see, since there is no McDonald's in Nepal I've been a very good boy and just sticking to the local fast food. But in Singapore you find them all, from KFC to Subway. And even if I rarely stuff myself at McDonald's, I once in a while want to be Morgan "Supersize" Spurlock.

Add to that the fact that I as an ad man cannot resist a good advertisement. So when the McDonald's in Bugis Village ordered me to come in and taste their Mega Mac I had no choice. Like a zombie I walked up to the counter mumbling:

– Gimme a Mega Mac, Gimme a Mega Mac, Gimme a Mega Mac.....

(And apparently I also whispered under my breath "Chip in a double cheeseburger too, will ya!")

The Killer Burger From Outer Space

So there I sat happily looking at my burger box, rubbing my hands with joy. Enjoying that peaceful moment before the Great Hamburger Battle would break out.

I opened the box and my fellow customers jumped when they heard my frightened squeak.

The Mega Mac was indeed MEGA. And worst of all, it was aggressive. A real bully.

– Go ahead wimp! Do you have the guts to even touch me? You sorry sissy! Punk! Get out of here, bring me a REAL MAN!

That was it! I plunged for the Mega Mac with both hands.

– I'm from Finland and I´m a REAL MAN! I'm gonna kick your sorry little ass! I shouted while I tried to get the best possible grip around the Mega Mac.

I love the smell of burger grease in the morning

Ah, it was a beautiful morning showdown at Bugis Village. The double cheeseburger trembled in it's wrapper. The ice cubes in my Coke rattled. The restaurant fell completely silent. The air con went off.

And the Mega Mac got what it deserved.

It was a tough fight, but I won. I really showed that cocky bastard who was the boss.

The Strategy of The Millenium

Now, eating a Mega Mac requires solid strategic thinking. And luckily I'm packed with that stuff.

My strategy? Very simple (as all good strategies should be), it went like this:

"I will consider this as both my breakfast and lunch. That is why I will have no problem eating these two gigantic burgers."

(I don't even know if that is a strategy but who really cares? I got the job done.)

Whoops, this article was supposed to be about why Asians are getting fat. Well, we might get back to that some other time (and anyway it doesn't take an Einstein to figure out that the Mega Mac might have something to do with it).

But now you know what my visit to Singapore was all about.

Please don't tell my wife.

(Go ahead, you know you wanna click me.)

Season greetings: 45 hour power-cut

The Nepal Electricity Authority announced today an increase in the power-cut hours. In September the dark hours went up to 31. Now the people in the Kathmandu valley are facing 45 hours a week without electricity. That means 4–7 hours per day.

Well, atleast the vendors of power inverters and gas heaters should be happy.

Here is the new schedule (courtesy of The Himalayan Times). Click the picture to get a bigger version).

Bhattarai gör en Obama

Det är inte bara Barack Obama som har sett poängen med att använda den moderna tekniken. Nyligen snubblade jag över Dr.Baburam Bhattarai på Facebook. Bhattarai är alltså maoisternas andre man och Prachandas högra hand.
Tydligen är Bhattari en populär nisse, i alla fall har han lyckats få över 2000 vänner på kort tid. Å andra sidan verkar hans sida bli något av en klagomur:

"kasto bhabisye yo desh ko?
NO LIGHT---FULL TIME LOAD SHEDING
NO-PERTOL-NO GAS-NO WATER
EDUCATION TAX-padhna ta fees tiray ko thaya cha...phadna ni TAX.
YCL LAY POLICE POST JALYO..kastao banaunu bhaya ko yo desh lai..
k ho yo minister sab???what kind of development is this....
hami nepali haru lai torchere dina khailay chodnay??when ahailay ta u ... "

Jag är inte helt säker på vad hela inlägget betyder men helt klart är skribenten inte riktigt nöjd med hur Nepal styrs för tillfället. Tyvärr är han nog inte den enda som tycker det. Risken finns att maoisternas stjärna är dalande.

Hey, be careful up there

This morning The Kathmandu Post has both good and bad news regarding mountaineers in Nepal.

The good news is that tourists are flocking to the Himalayas:

As officials registered less than 80 expeditions last year, the number is up to 149 this autumn.

The bad news is that four tourists died in the mountains in October, not counting the Lukla plane crasch. So guys, be careful up there.

Chocknytt: Yetins fotspår hittade!

Skottland må ha sitt Loch Ness-monster, men Nepals snöman yetin är ändå den klara vinnaren. Efter att serietecknaren Hergé 1960 tecknade äventyret Tintin i Tibet har några generationer Tintin-vänner vetat hur snömannen ser ut.

(Förresten: Trots Tintin-äventyrets titel så utspelar sig faktiskt en stor del av Tintins eskapader i Kathmandu och Nepal, så det så!)

I motsats till den extrema skotska kommersiella ivern över Loch Ness-monstret är det hyfsat tyst om yetin i Nepal. Visst finns det ett yetimuseum och en del krimskrams för turister men på det stora hela får yetimyten leva i fred.

Men i morse rapporterade både Himalayan Times och Kathmandu Post att en japansk grupp äventyrare har fotograferat yetins fotspår i snön.

Yetijägaren Yoshiteru Takahashi och hans grupp Yeti Project Japan har vistats i 42 dagar uppe på 7 661 meter (på bergstoppen Dhaulagiri IV). Takahashi är inte någon gröngöling vad gäller yetijakt, 2003 var han också här och då såg han en silhuett av snömannen och Takahashi uppskattar att yetin är cirka 150 centimeter hög. Futtiga 150 centimeter?!

Det är inte mycket i jämförelse med Hergés version, men vi struntar i det nu. Den nepalesiska turismnäringen tackar säkert Yoshiteru Takahashi för hans bidrag. Och de tar säkert emot hans pengar med glädje. Jakten är nämligen långt ifrån slut:

– Vi kommer tillbaka så fort vi kan och vi tänker fortsätta komma tillbaka ända tills vi har fått yetin på film, säger Takahashi till nyhetsbyrån AFP.

Tills dess får kanske yetin vara i fred där uppe i Himalayas berg.


Förresten, fotspåret och den japanska truppens äventyr kan du beundra här (fördel om du begriper japanska):
http://www.everest.co.jp/yeti2008/

Illustrationerna är alltså lånade från Hergés album Tintin i Tibet.

Löpfest enligt nepalesisk modell

(Först: Beklagar att det varit tyst på Namaste Express. En del resor har förhindrat publicering. Eller kalla det lathet. Men nu ska det bli bättring!)

I lördags var det dags för Kathmandu International Marathon. Eftersom det varit lite si och så med min träningen fick det bli halvmaran. Dessutom hade jag en maggropskänsla att arrangemangen kanske inte skulle vara på den nivån att det var läge för 42 kilometer. Det visade sig vara ett klokt beslut.

Klockan 04.00: Väckning och frukost trots att solen inte ens stigit upp. Men när det står i programmet att det är "race registration" klockan 05.30 och start 06.00 så är det bara att bita i det sura äpplet.

05.00: Vi hoppar i taxin och kör mot National Stadium i stadsdelen Tripureshore. På vägen ser vi några glada grupper löpare som promenerar i mörkret mot stadion. Bådar gott. Det här blir nog bra!

05.15: Utanför stadion har deltagarna samlats i grupper. Jag spanar efter arrangörerna, informationsskyltar som visar vägen till toaletter, väskförvaringen etc. Ingenting. Men på gatan utanför stadion står en imponerande triumfbåge som markerar startlinjen. "Huvudsaken är ju ändå att man vet var starten går" tänker jag.

Strax efter dyker Diwakar Lal Amatya upp, chefen för hela spektaklet. Han är stressad och suger på sin cigarett.

- De har satt upp starten på helt fel ställe, suckar han. Och nu får jag inte tag på någon, säger han och tar ett djupt bloss.

Var borde triumfbågen stå? Tydligen 300 meter längre ner på Tripureshore Road.


05.50. Starten borde gå om tio minuter men det verkar ingen tro på. Nya löpare anländer, man sätter på sig nummerlappar och verkar ha det ganska trevligt. Förutom vi petnoga européer som kräver punktlighet och ordning på torpet.

06.59. Starten går för halvmaran! En timme försent, men ändå. Längs med början av banan har polisen lyckats hålla ett stråk tomt från bilar och motorcyklar (nåja, nästan) och vi skenar iväg mot Patan. En regnskur drar över stan och det är uppfriskande. Trots den tidigare morgonen känns luften redan smutsig och tung att andas. Den allmänna hastigheten är överraskande hög och snart lunkar jag på ensam. När jag kommer över bron till grannstaden Patan är jag helt ensam. Längs med vägen står några enstaka nepaleser och tittar med förundran.

Snart går banan in i de gamla stadsdelarna runt Patan Durbar Square. Men vänta lite, var är skyltarna? Hur ska jag springa? I varje korsning känner jag paniken skölja över mig (när jag för några år sedan löpte några maraton per år hade jag en återkommande mardröm om att jag tappade bort mig under ett lopp och plötsligt befann mig i ett parkeringshus. Därifrån kunde jag långt borta se hur de andra löparna lämnade mig där.) men jag räddas i varje hörn av att någon förbarmar sig över mig och pekar åt vilket håll jag ska springa.

07.20: Jag når Ring Road, ringvägen som går runt Kathmandu. En mardröm av avgaser och bullrig trafik. Jag hade hoppats att arrangörerna skulle ha fått en liten fåra avspärrad. Men inga funktionärer syns till och definitivt ingen fåra. Däremot brummar morgonpigga lastbilschaufförer på rejält. Och bussarna. Och bilarna. Och några nonchalanta kor. Efter en närkamp med två tuk-tukbussar överväger jag på allvar att skita i allt, hejda en taxi och be chauffören köra mig till första bästa hak där jag kan dränka mina sorger i nepalesisk öl.

Men jag gnetar på. När jag närmar mig 10 kilometer har jag ännu inte sett skymten av en vattenstation. Lyckligtvis har jag mitt eget vattenbälte med mig. Jag bjuder min nyfunna löparkamrat Bisendra Chanal på några klunkar. Han är en aning trind 21-åring som började snacka med mig vid startlinjen. Bisendra verkar inte må bra, jag önskar honom lycka till och fortsätter lite snabbare.

08.05: Nu har trafiken lugnat ner sig och jag passerar det (ex-)kungliga palatset efter en lång och seg uppförsbacke på cirka tre kilometer. Den välbekanta jag-kommer-fan-anamma-att-klara-det-här-helvetes-loppet-känslan infinner sig. En ljuv känsla, känslan av trygghet. Bonus: Den första vattenstationen dyker upp. Jag sveper en kopp vatten och fortsätter – mot nästa vattenstation! För nu dyker tre vattenstationer upp tätt efter varandra. På den andra stationen slänger funktionärerna en kanna vatten över mig. Skönt, men samtidigt blir mina knälånga byxor våta och tunga. Tack för det. Den tredje vattenstationen skiljer sig från de andra. På ett bord står två stora oöppnade vattendunkar men inga funktionärer syns till.

08.20: Jag får skörda frukten av kampen med den långa uppförsbacken. Banan svänger och börjar gå nedför backen, längs en bred aveny rakt mot stadion.

08.57: Den felplacerade triumfbågen är en härlig syn. Jag skenar in på stadion och ska ännu ta ett varv runt. 400 långa meter men det ordnar sig.

08.59: I mål! Jag får en riktigt snajsig medalj och slänger mig på gräsmattan. Inga vattenstationer, inget att tugga på. Dags att bege sig hemåt då. Tack och hej leverpastej!

De slarviga arrangemangen har inte passerat obemärkt. Efter att vi har lämnat stadion blir det klart att tidtagningen för 5-kilometers loppet har misslyckats. Arga löpare går bärsärkagång på stadion. Se tidningsklippet.

The fear of being different

One of my Friday joys is buying The Economist. During the following week I read it through until a new edition shows up at my local newspaper guy here in Patan.

Now, besides the fact that it is a great magazine, I love to check out the advertisements. Not so much for what they want to sell me (I love being offered the opportunity to tender for a mega construction project in Saudi Arabia), but for how the advertisers formulate themselves.

As a copywriter I am full of respect for my fellow copywriters whose ads are published in The Economist. Because the people who advertise in The Economist can afford the best copywriters.

But there is a genre of ad copy that is pure bullshit. And that is course advertisements for a range of business schools and universities: MBA’s, leMBA’s, DBA’s, PhD’s and so forth.

The problem: They are basically all the same. They are either slick, very slick or super slick.

It’s all executive, visionary, leadership, thinking, excellence and strategic. And then to top it off, the art director smacks in a photo of a very engaged group of students or alternatively, a photo model pretending he is a successful businessman.

Now, being different is hard, I admit that. But if you are a business school talking about visions, leadership and the importance of being different, why not start with your own course advertisement? But that idea is apparently a big no, no. Have a look at these samples and you'll get my point (click to enlarge):

Then, in the end of March, my world view was shaken. I saw a different course advertisement. An advertisement by a school that had the guts to create an original advertisement. A personal, straightforward and very funny advertisement. Without a single photo model.

In my wide open eyes the advertisement was a full-blown kick in the butt on all those posh’n’glossy bullshit advertisements.

The school that had the guts to let a copywriter create an original advertisement was the Dutch TiasNimbas Business School. Have a look:

TiasNimbas’ copywriter not only created excellent copy, the copywriter also created a schoolbook example showing how you can create something original without a lot of money but instead by using your brain.

Now I wait for more TiasNimbas advertisements by the same copywriter.

And of course, would you not just love to see all those copycats waking up from their beauty sleep?

Finland tiger om misshandel av tibetaner

Sedan Tibets huvudstad Lhasa skakades av upplopp i mars har tibetanska flyktingar här i Kathmandu demonstrerat så gott som dagligen. I huvudsak har det varit fredliga demonstrationer.

I alla fall har det varit demonstranternas avsikt.

Men de nepalesiska myndigheterna är nervösa över att irritera Kina. Så polisen har tagit i med hårdhandskarna. Rapp med robusta bambukäppar är den nepalesiska polisens vanliga metod för att avsluta en demonstration. Sedan har misshandeln fortsatt på polisstationen.

Nu har en rad ambassadörer i Kathmandu rutit till. Så här rapporterar Kathmandu Post idag:



Men vänta! Saknas inte ett nordiskt land från listan? Finlands ambassad i Nepal är stor och man sköter också ärenden för Sverige som saknar representation här. Men har Finland så pass mycket råg i ryggen att man deltar i de övriga diplomaternas upprop?

Nej.

Istället tiger man i samma tandlösa hukarstil som präglar hela Finlands utrikespolitik.

Hyvä Suomi.

Läs hela artikeln i Kathmandu Post:

Blod, religion och såpoperor

(Men inga fuck, tack)


För ett par dagar sedan knäppte jag på teven och ramlade rakt in i slutet på Platoon, Oliver Stones Vietnamfilm. Till min förvåning hade någon censor på tevekanalen Star Movies varit framme med saxen och klippt bort 144 stycken fuck, fucking och motherfucker (jag räknade förstås genast antalet fuck på www.script-o-rama.com där filmens hela dialog är utlagd).

Resultatet blev en bisarr version av Platoon där ett gäng amerikanska soldater, trots stridens hetta, låter som en grupp katolska skolpojkar på utflykt med rektorn. Det lustiga var att den nitiska censorn hade släppt igenom mother men skippat fucker så det lät som om de alla med jämna mellanrum fick hicka och saknade mamma mitt i mörkaste djungeln.

Tänk dig själv följande dialog utan svordomar:

– Motherfucker!
– Motherfucker!
– I'm too short for this shit, man!
– They're always fucking with us... no let-up!
– Politics, man. Fucking politics.

Det skulle inte bli mycket kvar, eller hur?

– Mother!
– Mother!
– I'm too short for this, man!
– They're always with us... no let-up!
– Politics, man. Politics.

Nu försöker jag inte göra mig lustig över Star Movies, jag är bara förbryllad över kontrasterna. Det är helt okej att visa en blodig krigsfilm mitt på dagen, medan alla svordomar stryks. Jag har svårt att se att den som väljer att titta på Platoon skulle bli upprörd över svordomarna.

Samtidigt är Nepals utbud av kanaler ett brett smörgåsbord av olika kulturer. Utöver de nepalesiska kanalerna är etern fylld av indiska, bangladeshiska, kinesiska och ryska kanaler. Lägg till det ännu ett knippe internationella film-, nyhets- och sportkanaler.

Jag är inte någon mediekritiker så jag ska inte desto mer recensera kvaliteten på programmen men en tre-i-topp-lista över de populäraste genrerna är på sin plats:

1. Sång- och dansnummer.

Ojoj, musikvideor med glada sångare/skådespelare från Bollywood väller in i Nepal från Indien. Gruppdans i äkta Michael Jackson-stil dominerar. Påkostade och proffsiga grejer som slår ut det mesta, inklusive Wacko Jackos egen steppdans. Problemet är att sång- och dansnumren på teve gärna ska visas på hög volym. Så är du på ett gym eller restaurang eller i en affär kan öronproppar vara dagens räddning.

2. Religiösa program.

Det här är en genre jag i början hade svårt med. Tvärtemot de amerikanska varianterna är det inte frågan om en tevepredikant som vill att jag ska skicka in mina pengar. De här grabbarna leder bara böner i flera timmar på raken. Och verkar inte alls vilja ha mina pengar. Jag begriper förstås inte ett skvatt av vad de säger men på sistone har jag insett att det är en ganska skön avkoppling att suga på en pilsner och bara låta killen i orange kläder avslöja meningen med livet (faktiskt synd att jag inte fattar något).

2B. Religiösa teveserier.

Också en stor grej. Jag tror att det är en form av barnprogram, men jag är inte helt säker. I alla fall är det berättelser ur den hinduiska mytologin (sorry, än en gång gissar jag bara) som framförs av utklädda och sminkade skådespelare. Bisarrt men underhållande.

3. Vanliga såpoperor och TV Shop.

Det finns mycket av bägge kategorierna. Den västerländska dekadensen sprider sig och det är svårt att värja sig. Till och med The Bold And The Beautiful snurrar här. De olika varianterna kränger precis det vi är vana att se på TV Shop, träningsprylar en masse där min favorit är The Sauna Belt. Ska nog själv shoppa ett sådant.

Men om vi nu ändå vill jämföra med t ex europeiska tevekanaler, hur klarar sig Nepal då?

Domen blir då: Kanske aningen svagt på Public Service-sidan men i övrigt är det annorlunda men likadant.

För att parafrasera Pink Floyd: ”Got 89 channels of shit on the T.V. to choose from.”

Where is home?

Anyone living abroad for a while knows that an inevitable question sooner or later will pop up: What place should I call home?

Now, I haven’t been away for long from Finland, we moved to Nepal in the end of January. We’re still expat rookies trying to figure out the basics. But still, a couple of weeks ago I had to ask myself that inevitable question.

On May the 10th I went back to Finland for three weeks. Some work, some socializing. For my first night in Helsinki I did something I have wanted to do for a long time. I had booked a hotel room in order to be a tourist in my home town for one day (how many times have you stayed at a hotel in your home town?). But pretty soon I realized it was a kind of Mission Impossible to get into the real tourist mode. I just know my own city too well and I'm a poor pretender. But it was still a fun experiment.

The next morning I moved to my father’s over-night flat (he lives in the country side three hours from Helsinki) and that small place was my home for the whole time in Finland.

Soon I found myself in a mental limbo. I was home, but still not home. Of course I missed my wife who was back here in Nepal. But soon I also missed the Nepali people, the busy street life of Patan and Kathmandu, the different smells. Yeah, the whole Nepali atmosphere.

Let us be a bit more exact here. Did I miss the Expat Nepal or the Real Nepal?

In all honesty: Both.

Even if the Expat Lifestyle is a very strange and fucked-up way of experiencing the world, I must admit I missed it to some extent. It is a cotton ball lifestyle with few real problems, mostly constructed problems. It's is sweet and addictive.

But even more I missed the chance to observe and make my foolish attempts to blend into a society that I of course never ever will blend into. A society that I for now call home.

Bonus material: A short video from the Finnish archipelago. And do feel free to have a look at some pictures from Finland.

Vilket hundliv

Att vara gathund i Kathmandu är ingen dans på rosor. Men fram till år 2004 var det riktigt jävligt. För att få bukt med hundarna i Kathmandudalen matade myndigheterna dem med köttbitar som hade droppats i giftet stryknin. Enligt stadsbor som såg eländet var det en grym dödsdans som följde när stadens hundpatruller var färdiga med sitt arbete.

Men år 2004 skedde det något. Organisationen Kathmandu Animal Treatment Center (KAT) grundades.

Inspirationen hade man fått från den indiska staden Jaipur där organisationen Help In Suffering (HIS) framgångsrikt hade tagit itu med den stora populationen gathundar. Utan att mata vofsingarna med stryknin.

KAT:s metod är lika enkel som fungerande. Med jämna mellanrum fångar man gathundar för att sedan sköta om dem, ge dem rabiesvaccin och sterilisera dem. På det sättet hålls populationen under kontroll (nåja, AKT räknar med att det ändå idag finns cirka 25 000 gathundar runt om i Kathmandu).

Läs mer om KAT här. Eller kika på ett pressklipp om KAT från Kathmandu Post.

Prachanda och jag hos FN

När jag vaknande i morse sträckte jag på mig i sängen och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

När maoistledaren Prachanda vaknade i morse sträckte han på sig och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

Vid 11.30-snåret befann vi oss båda där. Mitt uppdrag var att plocka upp vår post, Prachandas uppdrag var att snacka och mysa med högdjuren på FN.

Tyvärr var jag inte själv med på mötet. Jag smoochade istället med killen i postrummet. Men enligt en välunderrättad källa var Prachanda ”överraskande lite maoistisk och gav konkreta svar på frågorna som ställdes.”

När jag själv hade lyckats sno åt mig mina kuvert snubblade jag nästan in i den obligatoriska presskonferensen.

Att få se Prachanda i farten var intressant. Killen har en aura av auktoritet kring sig. Fast han är i kortaste laget. Den fråga han besvarade på engelska (resten gick på nepalesiska) gjorde han rappt och tydligt.

Kanske är hans kroppsspråk och retorik lite väl mässande för min smak, men hans sätt har säkert sin förklaring i att han började sin karriär som lärare.

Prachandas side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai var däremot inte mycket att hänga i julgranen. Grå och kallsvettig som om han svept Gorkha-öl hela natten.

Men nu lämnar vi över till Namaste Express egen modereporter som står för den avslutande analysen:

”Det är med glädje jag konstaterar att duons kollektiva modestil fortsätter. Idag var det grått som gällde. Lite mörkare för Prachanda, ljusare för Bhattarai. Stiligt men aningen förutsägbart. Prachanda får fulla poäng för sin slipslösa vita skjorta som spontant för tankarna till IT-boomens glidardirektörer.

Däremot får Bhattarai en skarp reprimand för sin sunkiga och för stora skjorta. Kanske är den praktisk i de nepalesiska bergen men skjortan hör definitivt inte hemma på en FN-presskonferens.

Mitt tips till Bhattarai: Snegla lite på lokala UNMIN-chefen Ian Martin, längst till höger på bilden. Mörkgrå kostym med blå skjorta och matchande blå slips är aldrig fel. Dessutom kan ingen undgå Martins implicita meddelande till den samlade världspressen: Jag är en verklig FN-entusiast!”

PS. Ser du den unga grabben i den röda skjortan som verkar vilja pussa Robert Piper, högsta FN-hönset här? Det är en blind simultantolk som ser till att Piper hänger med i de nepalesiska svängarna. Killen lär ska vara grymt duktig.

Maoisterna charmar Nepals företagare

Jag insåg idag att jag har mycket att lära mig om maoismen, i alla fall den nepalesiska varianten.

När jag slog upp torsdagens Kathmandu Post såg jag att maoistledaren Prachanda och hans side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai hade träffat nervösa företrädare för Nepals näringsliv.

Jag måste erkänna att jag blev förvånad. De båda grabbarna lyckades med konsttricket att sy ihop begreppen 'revolution', 'ekonomisk tillväxt', 'marxism' och 'kapitalism' som om de vore stora pusselbitar för 3-åriga barn.

Kika själv på faksimilen här bredvid. Och kom ihåg att de här grabbarna ännu för par år sedan ledde gerillasoldater bland Nepals berg.

(För Namaste Express alla modemedvetna läsare: Jag förutspår att blå kavaj och randig skjorta kommer att bli verkligt pop till hösten. I synnerhet den kollektiva trenden, att alla i en viss grupp har samma kläder.)

Maoistisk storstädning i Nepal

En förkortad version av den här texten ingick som ledare i Ny Tid nr 16/2008 (vilket också blev min första ledare sedan de otroligt djuplodande sanningarna i Föris).

När nepaleserna den 10 april gick till parlamentsval gjorde maoistledaren Prachanda inte bara en tydlig närvaromarkering i den smogdimmiga Katmandudalen, han dammsög den också på röster. Vad han lämnade till de andra partierna är några futtiga dammkorn att dela på. Och samma dammsugningsmanöver gjorde hans maoistkamrater i hela landet.

En snabb tillbakablick: År 1996 utbröt inbördeskriget i Nepal då nuvarande Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) blev en gerillarörelse. Drygt 13 000 nepaleser dog under det 10-åriga kriget.

Nu konstaterar Prachanda att maoisterna har fått mandat att ”leda landet mot bestående fred baserad på en ny ideologi”. Vad den nya ideologin innehåller är lite oklart men en sak är klar: Nepals impopuläre kung Gyanendra kommer att få börja syssla med något helt annat.

Redan efter fredssamtalen 2006 hade maoisterna uppnått ett av sina främsta mål, att ersätta monarkin med en federal republik. Kung Gyanendra har fråntagits sina befogenheter, till och med ställningen som formell statschef. Dessutom har han blivit av med en handfull palats.

Men det är det nyvalda parlamentet som nu formellt ska slå den sista spiken i den kungliga kistan. Och Prachanda håller hammaren i ett fast grepp.

Valet har väckt uppseende av två orsaker.

För det första förflöt valdagen överraskande lugnt. Trots en hel del obehagligt våld under veckorna före valdagen kunde valkommissionen efteråt bada i beröm. Men det är nog det nepalesiska folket som förtjänar applåderna. Det verkar som om man hade bestämt sig för att inte sumpa den här chansen. Saken blir inte sämre av att röstdeltagandet var över 60 procent.

För det andra är valresultatet minst sagt överraskande. De flesta anade att maoisterna skulle klara sig utmärkt, men att de skulle sopa rent hus hade ingen väntat sig. Allra minst ledarna för de största regeringspartierna UML (Unified Marxist-Leninists) och Nepali Congress som fick sig en verklig kalldusch. Bägge partierna förlorade så förödmjukande stort att partipamparna nu för ovanlighetens skull tävlar i ödmjukhet och självkritik men samtidigt är det något av ”Go morron, yxskaft” över showen.

Förklaringarna till maoisternas framgång är lika många som det finns förståsigpåare. Maoisterna har bedrivit en kampanj som tidvis varit en ren och skär terrorkampanj. Deras ungdomsgrupper har hotat, misshandlat och dödat både andra kandidater och väljare (förvisso har också flera maoister mördats under valkampanjen).

I synnerhet på landsbygden har det varit enkelt att skrämma upp folk genom att påminna dem om livet under inbördeskriget. För Prachanda och den övriga partiledningen har signalerat att maoisterna kan komma att plocka ut sina gevär från containrarna som de förvaras i sedan fredsavtalet om inte valresultatet är till deras belåtenhet. Prachanda har alltså kokat ihop en skön soppa av morot och piska.

Men valresultatets verkliga chocknyhet är ändå att invånarna i Katmandu välkomnade maoisterna med öppna armar.

Mycket förenklat kan vi säga att det finns två Nepal: Den välmående Katmandudalen och allt utanför dalen. Under kriget var Katmandu en fästning som i liten utsträckning påverkades av kriget, först på slutet inledde maoisterna en blockad av huvudstaden. Medan maoisterna härskade i bergen och på landsbygden kunde stadsborna skaka på huvudet och sucka över de besvärliga maoisterna. Men livet hade sin gilla gång.

Att de nu tackar sina ”beskyddare” med en spark i röven och öppnar porten för maoisterna visar att Katmanduborna vill smaka på Prachandas morötter. Och att de vill se hans hammare i arbete.

PS. Finland ligger väl till i det nya politiska toppskiktet: Vår ambassadör här i Nepal lär vara personlig vän med maoisternas andreman Dr. Baburam Bhattarai.

I dag shoppar jag: En pressokanna

Kanske är det lite konstigt att dagen före Nepals historiska valdag skriva om shopping i Kathmandu. Men den detaljen är en del av den här berättelsen.

Innan vi flyttade till Nepal blev vi varnade av flera som besökt landet: Utbudet i butikerna är begränsat och mycket finns inte alls att få.

Problemet med de välmenande varningarna var att de kom från resenärer som hade besökt Nepal under 1990-talet. Mycket har hänt här sedan dess.

Därför blev det första besöket i Namaste Supermarket här i Patan nästan en chock. Utbudet var kanske aningen varierande, men i många fall bättre än hemma. Det samma gäller andra butiker, både varuhus och små kvartersbutiker. Men, visst, sedan ska man ju också ha pengarna att handla för.

Men en pryl har varit svår att hitta här, en pressokanna för att kunna brygga gott kaffe. Kaffekokare finns i alla storlekar och färger men en enkel pressokanna - icke.

Under alla osannolika dagar löste sig allt idag.

Inför valdagen har de flesta butikerna i stan hållit stängt. Vilket är begripligt eftersom många stadsbor har rest hem till sina byar för att kunna rösta. Dessutom har all alkoholförsäljning i butiker och krogar varit förbjuden sedan måndagen (trots det blev jag igår diskret informerad av kyparen på ett av mina stamlokus att en iskall Everest nog kan ordnas. Men jag måste tyvärr dricka den inne i krogen och inte ute på terrassen). Vidare är trafiken i hela Kathmandudalen minimal och under torsdagen är all trafik förbjuden.

I alla fall, en av de få butikerna som höll öppet idag var en slags boutique som säljer pashmina-schalar och olika kaffeprodukter. I deras skyltfönster stod en glänsande pressokanna och ropade efter en ägare.

Snart var kannan nedpackad i en papperspåse och jag kunde småspringa hem för att prova den. Efter en testbryggning blir det fulla poäng för kannan.

Adjö, Nescafé Red Cup!

Running Kathmandu styleee

Ever since we arrived in Kathmandu, I've tried to figure out if running is possible in this city. I have now got the answer.

Let’s be honest, Kathmandu is not a runner’s paradise. The air is bad, street dogs get crazy in the night and the streets are anyway in bad condition. Not to mention the traffic.

At a first glance, joggers seem to be confined to the boring treadmills at the gym.

But all hope is not lost. Far from.

Already back in Helsinki I noticed that the Himalayan Hash House Harriers roam the Kathmandu valley. I haven’t yet knocked on their door but it will happen any Saturday soon. My expectations are high.

Another choice is of course to out of town by yourself and do run closer to the Nepalese nature (who doesn’t like the sound of that?).

But, I’ve been advised not to run by myself and that sounds like a good idea. Not only for security reasons, but also because I don’t want to find myself jogging into India or Tibet. Info signs are virtually non-existing here.

The solution is of course to hook up with a running mate that knows the area. Or, if you are the new kid on the block as I am, pay a guide.

Now I can’t vouch for all trekking guides in Nepal. But the two guys I’ve met from Nepal Mountain Trekking Ltd have both been great runners.

Ramesh Chandra was the guide who took us for our first day hike around Sankhu. He is not only one of the nicest guys I’ve met here, but also the fittest. Ramesh runs ultra marathons around Annapurna. Pretty much says it all.

Then a couple of weeks ago a group of us went for a relaxing Sunday hike in Nagarjun Forest, just north-east of Kathmandu. After walking up to the top, having a good lunch and enjoying the view from Jamacho Peak, it was time to start the walk down. I just had too much energy in me so I started a light run ahead of the others.

Soon Takman Rai, one of our two guides for the day, caught up with me and took the lead. That gave me a good opportunity to shoot some poor quality video with my little camera.

I’ve now realized that running in Kathmandu is not only possible but also very fun.

Oh, a final piece of advice: Don't be one of those a cocky morons who believe they are Superman and can run in heavy hiking boots.

Just take my word for it…

Pedagogik inför den 10 april

Den 10 april arrangeras det parlamentsval i Nepal. Det är ett val som redan har skjutits upp två gånger. Vilket har fått en hel del skeptiker i landet att undra om det verkligen ska äga rum tredje gången gillt.

Jag tänker hålla mig borta från analyser. Jag är en omhuldad västerlänning, en utböling, som i dagsläget vet för lite. Den begränsade information jag har (mest rykten och löst prat, något det finns mycket i omlopp av i dessa dagar) snurrar i huvudet på mig som strumpor i en torktumlare. Läs istället någon av de lokala tidningarna (länkar här bredvid) så får du en känsla av stämningarna som råder.

Däremot kan jag bjuda på lite informationsmaterial som jag i helgen såg på en vägg i en by utanför staden Pokhara. De tre affischerna signalerar ganska tydligt vilka pedagogiska utmaningar som valkommissionen står inför.

Mer information hittar du på valkommissionens officiella webbplats. Dessutom ger den officiella valbloggen en bra bild av dagsläget.

Farväl, Bruce Lee

Följande konstaterande kommer knappast som en chocknyhet:

Det piratkopieras mycket i Asien.

Nepal är inget undantag och butikernas filmutbud är imponerande. Die Hard trängs med Fanny & Alexander på DVD-hyllorna. Något i den stilen.

Här om veckan plockade jag upp en lovande DVD, nio filmer med kung fu-legenden Bruce Lee. Ett filmpaket som självklart bör finnas i varje kulturhem av rang. Så för cirka 2 euro kunde jag förgylla vårt lilla hem här på Piss Avenue (orsaken till det gatunamnet kan jag återkomma till en annan gång).

Men innan jag bunkrade upp med öl, popcorn och skickade ut inbjudningar till en strålande filmkväll, tyckte jag att det kunde vara en god idé att granska kvaliteten på DVD:n (sanningen är ju att jag ville se lite action en trist onsdag förmiddag).

Det blev en kort granskning.

Själva DVD-menyn var på kinesiska vilket på grund av mina bristande språkkunskaper ledde till en bingolotto för att hitta rätt. Efter lite knapptryckande startade faktiskt en av filmerna.

Jag är inte helt säker, men jag misstänker att filmen hade kopierats via en videokamera placerad framför en teve. Bilden darrade konstigt och när Bruce Lee gjorde entré liknade han en digital fågelskrämma med bildpixlarna surrade runt honom som flugor.

Det var inte roligt att se Bruce Lee förnedras på det sättet. Bisarrt nog var den engelska dubbningen snudd på perfekt. Så medan fågelskrämman dansade en ryckig jitterbug i vad som såg ut att vara ett växthus, sade en iskall röst:

"Remember, kung fu is the art of self-defense. I'm not interested in killing. I just wanna prove how bad your kicks are."

(Njut av den iskalla rösten här)

Sen hördes ljudet av några blomkrukor som krossades när fågelskrämman bevisade sin tes.

På det följde ljudet av DVD:n som störtdök ner i min skräpkorg.

Vill man vara efterklok borde jag kanske ha anat ugglor i mossen när jag läste baksidestexterna. Men jag var blind för signalerna. Jag ville ju så gärna förgylla vårt hem med Bruce Lees filmer.

Vilket påminner mig om det gamla talesättet:

If it sounds too good to be true, it probably is.

Kauppalehti raggar arbetskraft i Nepal

Löser Finlands problem med annons i The Economist

Lördag eftermiddag på mitt stamlokus här i Kathmandu. Jag har bullat upp med en iskall San Miguel och en grym Chicken Tikka Masala. Dessutom har jag på vägen till Ja-Zoo Restaurant plockat upp ett rykande färskt nummer av The Economist.

Host, host. Ölet i vrångstrupen. För första gången stöter jag på en finländsk annons i The Economist.

Jag harklar mig. Ögonen ser rätt.

Kauppalehti har faktiskt smackat in en rejäl annons i den asiatiska upplagan av tidskriften. Dessutom är det en platsannons under vinjetten Executive Focus.

Söker kanske Kauppalehti chefredaktör? Letar de med ljus och lykta över hela jordklotet efter reportrar som inte brister i gråt om de inte får ett pressmeddelande att skriva av?

Nej då.

Kauppalehti söker visserligen arbetskraft. Men de söker arbetskraft för hela Finlands räkning.

Jag skämtar inte. Kika själv på annonsen.

Utan att ironisera alltför mycket över annonsen (vilket är både frestande och barnsligt enkelt), vill jag påpeka för copywritern på Kauppalehtis reklambyrå att Finland aldrig har varit en del av Skandinavien och inte lär ska bli det heller. Och när har Finland blivit The Icy Pearl of Scandinavia?

Mer oroväckande är ändå att Kauppalehti tydligen har drabbats av någon extrem hybris (kanske efter att Taloussanomat förpassades till skräpkorgen?).

Nu basunerar "the only business newspaper in Finland" ut sloganen: Kauppalehti - Media With A Mission.

Men vad i helsicke? Har jag missat något? Visst, Kauppalehti har ett viktigt uppdrag. Det är att leverera, eller i alla fall att försöka leverera, god och kritisk journalistik.

Satsa på det uppdraget. Det borde hålla er upptagna en tid framåt.

Men den uppdragsbeskrivningen är tydligen en detalj som inte är tillräckligt spännande. Kauppalehti tycks istället definiera sitt uppdrag så här:

"Vi svarvar ihop dyra kampanjer för våra annonsörer och lånar ut vårt namn och varumärke till kampanjen för att ge den lite extra trovärdighet."

För det är precis vad den här annonsen handlar om. Det är en reklam- och raggningskampanj för en internationell förmedlare av arbetskraft.

Bagare Thapas sista croissant

Texten ingick i Ny Tid nr 9/29 februari.

Det är söndag eftermiddag och bagare Shakr Thapa kommer på besök till sin väninna Asha i Kathmanduförorten Patan. Han har med sig en påse med färska croissanter från sitt bageri German Bakery. Asha, vår hyresvärdinna, har bjudit oss på en bastant nepalesisk lunch. Sittande på golvdynor rundar vi av med en kopp sött mjölkte och herr Thapas croissanter.

Bagaren kan med gott samvete kalla sitt bageri tyskt. Han har studerat i Tyskland och som konditor driver han i dag sitt lilla företag med en handfull anställda.

Eller: Bagare Thapa gör så gott han kan.

Som företagare i Nepal står vår bagare inför problem som han inte kan påverka. Den kris som han och alla andra nepaleser har drabbats av är så konkret som en kris kan bli: Det råder total brist på gas, bensin och elektricitet.

För att få elektriciteten att räcka till släcker myndigheterna ner stadsdelar och områden under flera timmar varje dag. En välbeprövad metod som kallas ”load shedding”. Det enda positiva som kan sägas om nedsläckningen är att den än så länge är schemalagd, vilket i teorin ger familjer och företag en chans att anpassa sig.

Men antalet mörka timmar tär på allas tålamod: 45 strömlösa timmar i veckan. Och det talas om en ökning som skulle betyda 11 strömlösa timmar per dygn, alltså 77 timmar i veckan.

För en tid sedan insåg bagare Thapa att han inte längre kunde förlita sig på bageriets elektriska ugn. Det går helt enkelt inte att driva ett företag med elavbrott på mellan fyra och 6 timmar i stöten. Så han investerade i en gasugn. Men han hamnade ur askan i elden.

Gas och bensin importeras från Indien och under de senaste veckorna har tankbilarna med hopats i den oroliga Tarai-regionen i södra Nepal. Tidningarna rapporterar dagligen om våldsamheter och mord i Tarai. På grund av det spända läget har chaufförerna bara kunnat köra genom området med militäreskort.

Bensinbristen har i sin tur lett till att skolor håller stängt (de flesta skolbussar saknar bensin) och läkarna flaggar för att sjukhusen står inför en kris. Men nu om någonsin behövs det sjukvård: När få bussar är i trafik trängs ännu fler passagerare på busstaken och längs med bussarnas sidor. Vilket på sistone har lett till fler trafikolyckor än vanligt.

Om vi i det här frosseriet av dåliga nyheter vill se något positivt kan vi glädja oss åt att den ökänt dåliga luften i Kathmandudalen har blivit lite renare. Färre bilar är i trafik, färre fabriker är igång. Hurra. Men en annan sida av verkligheten är att det nu tänds ännu fler skräpbrasor på de nattliga gatorna för att ge värme och ljus. Så där dog hurraropet.

Medan politikerna försöker lösa konflikten i Tarai (där lokala politiska partier kräver ökad självbestämmanderätt och har utlyst strejker) och samtidigt kämpar för att få igång flödet av bensin och gas, rycker de flesta nepaleser uppgivet på axlarna. Parlamentsval ska hållas den 10 april men skepsisen är stor.

En fråga som bagare Thapa och många andra ställer sig är: ”Vad kommer maoisterna att göra ifall valresultatet inte är till deras belåtenhet? Om valen alls hålls”.

Medan vi sitter och mumsar på Thapas croissanter ger han oss en lägesrapport från German Bakery. En analys som är beskrivande för hela Nepal:

”Jag har sex gasflaskor i förrådet. Och jag får knappast fler. När den sista flaskan är tom måste jag stänga bageriet.”

-------------------------
Efter att kolumnen skrevs har ett avtal slutits mellan regeringen och partierna i Tarai (det hände under vecka 9). Avtalet i ett nötskal kan du läsa via faksimilen från The Himalayan Times här nedan. Veckans andra goda nyhet var att antalet strömlösa timmar har minskat något.