Delhis egen kycklingpojke

(På vägen till Kathmandu stannade vi par dagar i Delhi. Den här texten föddes som ett textmedddelande till min vän Manu Londen, men texten växte till sig i takt med att ölen dök upp på bordet och snart var den lite för lång för att skickas som sms.)

För första gången på mycket länge känner jag mig som en riktig kycklingpojke. Jag promenerade kaxigt ut ur hotellet här i Delhi för att upptäcka stan till fot. Redan i första rondellens trafik, känslan av PANIIIIIK! Då dyker det upp en man vid min sida, säger att han jobbar på hotellet, känner jag inte igen honom? Öh, nej.

Vart ska jag? Jaha, han ska hem och han kan visa vägen till en liten shoppingmall. Vad kan jag göra? Jag kan bara försöka registrera vägen. Mild men behärskad panikkänsla. Killen är vänlig men promenerar fort. Flera livsfarlig rondeller, han leder mig, "Come, come!". Guidebokens varnande ord börjar rulla fram i huvudet.

Jag känner mig som ett fogligt lamm som inte vet att det leds mot slaktknivens kalla stål.

Till slut, efter den femte rondellen, inser jag att jag omöjligt kommer att kunna hålla reda på vägen tillbaka. Jag måste vända. Jag morskar upp mig, Var finns det här stället egentligen? Svar: Only two minute walk!

Och ser man på, plötsligt pekar han på en dörr där det står en vakt i stilig uniform. Hotellgubben tackar för sig och fortsätter hemåt. Någon shoppingmall är det inte, men en verklig lyxbutik som säljer juveler, hantverk och annat hantverk. Riktigt snygga saker, det måste erkännas. Men jag är så chockad att jag bestämmer mig för att ta en extremt snabb runda och sedan galoppera hemåt innan mörkret faller på, innan taxichaufförerna hugger tag i mig och alla galningar i hela Delhi ger sig på mig.

Men så enkelt går det inte.

En rackare med bakåtslickat hår på andra våningen haffar mig. Ringar och juveler är hans grej. Han envisas med att jag atleast ska sitta ner, han ska bara visa några ringar. Så jag sätter mig ner. Skulle inte stället vara så snajsigt skulle jag aldrig våga. Men killen är ung och jag gör upp en plan hur jag ska kunna fly nedför trapporna, sparka vakten i skrevet om han försöker stoppa mig och sedan rusa ut genom de livsfarliga rondellerna och be till ett knippe hinduiska gudar.

Det Oljade Håret är skicklig och ringarna han visar är stiliga. Men jag vill bara bort. Ändå, på något perverst sätt, är jag nyfiken och road av att ta reda på om han har något oslagbart sätt att snärja in mig fullständigt.

Jag blir inte besviken.

Gentlemen like you and me, we know what our ladies want.

Back home you would pay 20-25 percent more.

This I cannot sell you, it is already bought by a Canadian woman.

Etc, etc. Men jag känner på mig att den här killen, slipad som han är, bara måste ha något tyngre i sin retorikarsenal.

Och precis så är det. Han har bara värmt upp inför sitt huvudnummer.

På det vackra skrivbordet mellan oss har han lagt alla ringar han visat mig på en mjuk duk. En tanke som slår mig är att han kanske plötsligt skulle ursäkta sig, gå bort en stund och lämna mig ensam med ringarna. För att han sedan skulle komma tillbaka och beskylla mig för att ha stulit en ring.

Men nej, den här killen är på en helt annan nivå. Han är, hör och häpna, en förbaskat driven men troligen ganska hederlig säljare ut i fingerspetsarna.

Så han spelar ut sitt trumfkort med sådan självsäkerhet att jag nästan kan se mig själv hala fram Visakortet, snyfta lite över hans skicklighet och gå iväg med en nyinköpt ring.

Han radar noggrant och sakta upp alla ringar han har visat mig på en rad. Han tittar mycket allvarligt på mig, drar ett djupt andetag och säger sedan:

If, and only if, you would choose one of these, which would it be?

Jag hyllar honom! Hans trick är ju ett klassiskt övertalningstrick som både barn och vuxna framgångsrikt har använt i årtusenden.

Han envisas med att jag ska välja den jag tycker är finast. Jag ska bara ge honom den oskyldiga informationen. Det är allt han begär.

Men det är en dörr som jag inte tänker stiga igenom. Större kan inte lejonet gapa med sin käft. Jag skulle bli besviken på mig själv.

Då händer något. Som på sätt och vis bekräftar att han är ett proffs, men ett hederlig sådant. När han märker att jag inte tänker sätta foten i hans verbala rävsax, kör han ett snabbt race om att priserna nog kan diskuteras. Jag stiger upp, skakar hans hand och tackar för hans tid. Däremot föreslår han att jag ska gå runt i butiken, Perhaps you will find something you like. Visst, visst.

Jag gör ändå en snabb lov förbi en kille som säljer schalar och tyger. Han tar ett steg mot mig och börjar sitt prat, men jag bara nickar och tuffar förbi honom som om jag vore Bombay Express. En snabb U-sväng vid trappan och sedan trummar mina små fötter ned för trappan.

Men där nere vid trappans fot väntar fler faror: tre mustaschprydda försäljare gör sig beredda att slänga sig över ett välsmakade byte.

Men de kammar noll. De långsamma stackrarna hinner aldrig ens öppna sina munnar.

För nu är det jag som är chefen. Jag delar ut order. Jag visar ledarskap. Medan jag kommer mot dem slår jag ut med händerna och säger med överdrivet hög röst:

Gentlemen! A truly great shop you have here! I wish you all a very good weekend!

Och så tuffar tåget vidare, ut genom dörren. I bakgrunden hör jag en av mustascherna hojta We have also a bottom floor that you might want to visit. Visst, visst.

Ute har solen börjat gå ner och fredagstrafiken har ökat. Jag har förvisso återfått min frihet, men faran är långt ifrån över.

Utan min lille hotellgubbe (och jag heter förstås Alibaba om den killen någonsin satt sin slitna sandal i ett hotell) är jag ju lovligt byte för alla skojare på gatan. Men det verkar som om de inser att Bombay Express inte tänker stanna längs med Ashoti Road fler gånger idag.

Jag börjar kryssa genom den första rondellen, letar efter landmärken (jag navigerar efter olika reklamskyltar som jag har memorerat under den snabba promenaden med hotellgubben) och ger mig i kast med rondell två, tre och fyra.

Vid den femte är jag ett stenkast från hotellet. Mitt trygga hotell! Aldrig mer ska jag lämna dig! Som en moders kram omfamnas jag av doften av tvättat marmorgolv i hotellets lobby. Snälla vakter som hälsar på mig och säkert skulle göra vad som helst för att skydda mig från allt ont.

Bombay Express ska strax nå sin slutstation; bara att trycka på hissknappen upp till den 20:de våningen, snabbt in på Sam´s Bar och strax har jag en iskall Kingfisher i min lätt darrande hand.

Nu, nu har jag Delhi precis var jag vill ha den förbaskade staden: Framför mina fötter. På tryggt avstånd mellan ett panoramafönster och 100-tals meter nedanför mig.

Min västerländska kaxighet börjar återvända. Jag funderar på olika kommentarer jag borde ha levererat medan jag satt där i stolen hos Oljiga Håret. I efterhand utmålar jag mig själv som en regelrätt hjälte (för jag lever ju!).

Och här sitter jag nu. Efter den andra ölen och ett par skålar indiskt snacks kan jag pusta ut och skratta åt det faktum att jag är en tvättäkta ynkrygg. En kycklingpojke som bara kan glädja sig över det faktum att det finns hopp för även den räddaste resenären.