Blod, religion och såpoperor

(Men inga fuck, tack)


För ett par dagar sedan knäppte jag på teven och ramlade rakt in i slutet på Platoon, Oliver Stones Vietnamfilm. Till min förvåning hade någon censor på tevekanalen Star Movies varit framme med saxen och klippt bort 144 stycken fuck, fucking och motherfucker (jag räknade förstås genast antalet fuck på www.script-o-rama.com där filmens hela dialog är utlagd).

Resultatet blev en bisarr version av Platoon där ett gäng amerikanska soldater, trots stridens hetta, låter som en grupp katolska skolpojkar på utflykt med rektorn. Det lustiga var att den nitiska censorn hade släppt igenom mother men skippat fucker så det lät som om de alla med jämna mellanrum fick hicka och saknade mamma mitt i mörkaste djungeln.

Tänk dig själv följande dialog utan svordomar:

– Motherfucker!
– Motherfucker!
– I'm too short for this shit, man!
– They're always fucking with us... no let-up!
– Politics, man. Fucking politics.

Det skulle inte bli mycket kvar, eller hur?

– Mother!
– Mother!
– I'm too short for this, man!
– They're always with us... no let-up!
– Politics, man. Politics.

Nu försöker jag inte göra mig lustig över Star Movies, jag är bara förbryllad över kontrasterna. Det är helt okej att visa en blodig krigsfilm mitt på dagen, medan alla svordomar stryks. Jag har svårt att se att den som väljer att titta på Platoon skulle bli upprörd över svordomarna.

Samtidigt är Nepals utbud av kanaler ett brett smörgåsbord av olika kulturer. Utöver de nepalesiska kanalerna är etern fylld av indiska, bangladeshiska, kinesiska och ryska kanaler. Lägg till det ännu ett knippe internationella film-, nyhets- och sportkanaler.

Jag är inte någon mediekritiker så jag ska inte desto mer recensera kvaliteten på programmen men en tre-i-topp-lista över de populäraste genrerna är på sin plats:

1. Sång- och dansnummer.

Ojoj, musikvideor med glada sångare/skådespelare från Bollywood väller in i Nepal från Indien. Gruppdans i äkta Michael Jackson-stil dominerar. Påkostade och proffsiga grejer som slår ut det mesta, inklusive Wacko Jackos egen steppdans. Problemet är att sång- och dansnumren på teve gärna ska visas på hög volym. Så är du på ett gym eller restaurang eller i en affär kan öronproppar vara dagens räddning.

2. Religiösa program.

Det här är en genre jag i början hade svårt med. Tvärtemot de amerikanska varianterna är det inte frågan om en tevepredikant som vill att jag ska skicka in mina pengar. De här grabbarna leder bara böner i flera timmar på raken. Och verkar inte alls vilja ha mina pengar. Jag begriper förstås inte ett skvatt av vad de säger men på sistone har jag insett att det är en ganska skön avkoppling att suga på en pilsner och bara låta killen i orange kläder avslöja meningen med livet (faktiskt synd att jag inte fattar något).

2B. Religiösa teveserier.

Också en stor grej. Jag tror att det är en form av barnprogram, men jag är inte helt säker. I alla fall är det berättelser ur den hinduiska mytologin (sorry, än en gång gissar jag bara) som framförs av utklädda och sminkade skådespelare. Bisarrt men underhållande.

3. Vanliga såpoperor och TV Shop.

Det finns mycket av bägge kategorierna. Den västerländska dekadensen sprider sig och det är svårt att värja sig. Till och med The Bold And The Beautiful snurrar här. De olika varianterna kränger precis det vi är vana att se på TV Shop, träningsprylar en masse där min favorit är The Sauna Belt. Ska nog själv shoppa ett sådant.

Men om vi nu ändå vill jämföra med t ex europeiska tevekanaler, hur klarar sig Nepal då?

Domen blir då: Kanske aningen svagt på Public Service-sidan men i övrigt är det annorlunda men likadant.

För att parafrasera Pink Floyd: ”Got 89 channels of shit on the T.V. to choose from.”