I lördags var det dags för Kathmandu International Marathon. Eftersom det varit lite si och så med min träningen fick det bli halvmaran. Dessutom hade jag en maggropskänsla att arrangemangen kanske inte skulle vara på den nivån att det var läge för 42 kilometer. Det visade sig vara ett klokt beslut.
Klockan 04.00: Väckning och frukost trots att solen inte ens stigit upp. Men när det står i programmet att det är "race registration" klockan 05.30 och start 06.00 så är det bara att bita i det sura äpplet.
05.00: Vi hoppar i taxin och kör mot National Stadium i stadsdelen Tripureshore. På vägen ser vi några glada grupper löpare som promenerar i mörkret mot stadion. Bådar gott. Det här blir nog bra!
05.15: Utanför stadion har deltagarna samlats i grupper. Jag spanar efter arrangörerna, informationsskyltar som visar vägen till toaletter, väskförvaringen etc. Ingenting. Men på gatan utanför stadion står en imponerande triumfbåge som markerar startlinjen. "Huvudsaken är ju ändå att man vet var starten går" tänker jag.
Strax efter dyker Diwakar Lal Amatya upp, chefen för hela spektaklet. Han är stressad och suger på sin cigarett.
- De har satt upp starten på helt fel ställe, suckar han. Och nu får jag inte tag på någon, säger han och tar ett djupt bloss.
Var borde triumfbågen stå? Tydligen 300 meter längre ner på Tripureshore Road.
05.50. Starten borde gå om tio minuter men det verkar ingen tro på. Nya löpare anländer, man sätter på sig nummerlappar och verkar ha det ganska trevligt. Förutom vi petnoga européer som kräver punktlighet och ordning på torpet.
06.59. Starten går för halvmaran! En timme försent, men ändå. Längs med början av banan har polisen lyckats hålla ett stråk tomt från bilar och motorcyklar (nåja, nästan) och vi skenar iväg mot Patan. En regnskur drar över stan och det är uppfriskande. Trots den tidigare morgonen känns luften redan smutsig och tung att andas. Den allmänna hastigheten är överraskande hög och snart lunkar jag på ensam. När jag kommer över bron till grannstaden Patan är jag helt ensam. Längs med vägen står några enstaka nepaleser och tittar med förundran.
Snart går banan in i de gamla stadsdelarna runt Patan Durbar Square. Men vänta lite, var är skyltarna? Hur ska jag springa? I varje korsning känner jag paniken skölja över mig (när jag för några år sedan löpte några maraton per år hade jag en återkommande mardröm om att jag tappade bort mig under ett lopp och plötsligt befann mig i ett parkeringshus. Därifrån kunde jag långt borta se hur de andra löparna lämnade mig där.) men jag räddas i varje hörn av att någon förbarmar sig över mig och pekar åt vilket håll jag ska springa.
07.20: Jag når Ring Road, ringvägen som går runt Kathmandu. En mardröm av avgaser och bullrig trafik. Jag hade hoppats att arrangörerna skulle ha fått en liten fåra avspärrad. Men inga funktionärer syns till och definitivt ingen fåra. Däremot brummar morgonpigga lastbilschaufförer på rejält. Och bussarna. Och bilarna. Och några nonchalanta kor. Efter en närkamp med två tuk-tukbussar överväger jag på allvar att skita i allt, hejda en taxi och be chauffören köra mig till första bästa hak där jag kan dränka mina sorger i nepalesisk öl.
Men jag gnetar på. När jag närmar mig 10 kilometer har jag ännu inte sett skymten av en vattenstation. Lyckligtvis har jag mitt eget vattenbälte med mig. Jag bjuder min nyfunna löparkamrat Bisendra Chanal på några klunkar. Han är en aning trind 21-åring som började snacka med mig vid startlinjen. Bisendra verkar inte må bra, jag önskar honom lycka till och fortsätter lite snabbare.
08.05: Nu har trafiken lugnat ner sig och jag passerar det (ex-)kungliga palatset efter en lång och seg uppförsbacke på cirka tre kilometer. Den välbekanta jag-kommer-fan-anamma-att-klara-det-här-helvetes-loppet-känslan infinner sig. En ljuv känsla, känslan av trygghet. Bonus: Den första vattenstationen dyker upp. Jag sveper en kopp vatten och fortsätter – mot nästa vattenstation! För nu dyker tre vattenstationer upp tätt efter varandra. På den andra stationen slänger funktionärerna en kanna vatten över mig. Skönt, men samtidigt blir mina knälånga byxor våta och tunga. Tack för det. Den tredje vattenstationen skiljer sig från de andra. På ett bord står två stora oöppnade vattendunkar men inga funktionärer syns till.
08.20: Jag får skörda frukten av kampen med den långa uppförsbacken. Banan svänger och börjar gå nedför backen, längs en bred aveny rakt mot stadion.
08.57: Den felplacerade triumfbågen är en härlig syn. Jag skenar in på stadion och ska ännu ta ett varv runt. 400 långa meter men det ordnar sig.
08.59: I mål! Jag får en riktigt snajsig medalj och slänger mig på gräsmattan. Inga vattenstationer, inget att tugga på. Dags att bege sig hemåt då. Tack och hej leverpastej!
De slarviga arrangemangen har inte passerat obemärkt. Efter att vi har lämnat stadion blir det klart att tidtagningen för 5-kilometers loppet har misslyckats. Arga löpare går bärsärkagång på stadion. Se tidningsklippet.
Inlägg
1 kommentar:
Fyfan, den där sista bilden var ju sjukt rolig! Din min går inte av för hackor. Vilken syn för de stackars nepaleserna!
Skicka en kommentar