Bhattarai gör en Obama

Det är inte bara Barack Obama som har sett poängen med att använda den moderna tekniken. Nyligen snubblade jag över Dr.Baburam Bhattarai på Facebook. Bhattarai är alltså maoisternas andre man och Prachandas högra hand.
Tydligen är Bhattari en populär nisse, i alla fall har han lyckats få över 2000 vänner på kort tid. Å andra sidan verkar hans sida bli något av en klagomur:

"kasto bhabisye yo desh ko?
NO LIGHT---FULL TIME LOAD SHEDING
NO-PERTOL-NO GAS-NO WATER
EDUCATION TAX-padhna ta fees tiray ko thaya cha...phadna ni TAX.
YCL LAY POLICE POST JALYO..kastao banaunu bhaya ko yo desh lai..
k ho yo minister sab???what kind of development is this....
hami nepali haru lai torchere dina khailay chodnay??when ahailay ta u ... "

Jag är inte helt säker på vad hela inlägget betyder men helt klart är skribenten inte riktigt nöjd med hur Nepal styrs för tillfället. Tyvärr är han nog inte den enda som tycker det. Risken finns att maoisternas stjärna är dalande.

Hey, be careful up there

This morning The Kathmandu Post has both good and bad news regarding mountaineers in Nepal.

The good news is that tourists are flocking to the Himalayas:

As officials registered less than 80 expeditions last year, the number is up to 149 this autumn.

The bad news is that four tourists died in the mountains in October, not counting the Lukla plane crasch. So guys, be careful up there.

Chocknytt: Yetins fotspår hittade!

Skottland må ha sitt Loch Ness-monster, men Nepals snöman yetin är ändå den klara vinnaren. Efter att serietecknaren Hergé 1960 tecknade äventyret Tintin i Tibet har några generationer Tintin-vänner vetat hur snömannen ser ut.

(Förresten: Trots Tintin-äventyrets titel så utspelar sig faktiskt en stor del av Tintins eskapader i Kathmandu och Nepal, så det så!)

I motsats till den extrema skotska kommersiella ivern över Loch Ness-monstret är det hyfsat tyst om yetin i Nepal. Visst finns det ett yetimuseum och en del krimskrams för turister men på det stora hela får yetimyten leva i fred.

Men i morse rapporterade både Himalayan Times och Kathmandu Post att en japansk grupp äventyrare har fotograferat yetins fotspår i snön.

Yetijägaren Yoshiteru Takahashi och hans grupp Yeti Project Japan har vistats i 42 dagar uppe på 7 661 meter (på bergstoppen Dhaulagiri IV). Takahashi är inte någon gröngöling vad gäller yetijakt, 2003 var han också här och då såg han en silhuett av snömannen och Takahashi uppskattar att yetin är cirka 150 centimeter hög. Futtiga 150 centimeter?!

Det är inte mycket i jämförelse med Hergés version, men vi struntar i det nu. Den nepalesiska turismnäringen tackar säkert Yoshiteru Takahashi för hans bidrag. Och de tar säkert emot hans pengar med glädje. Jakten är nämligen långt ifrån slut:

– Vi kommer tillbaka så fort vi kan och vi tänker fortsätta komma tillbaka ända tills vi har fått yetin på film, säger Takahashi till nyhetsbyrån AFP.

Tills dess får kanske yetin vara i fred där uppe i Himalayas berg.


Förresten, fotspåret och den japanska truppens äventyr kan du beundra här (fördel om du begriper japanska):
http://www.everest.co.jp/yeti2008/

Illustrationerna är alltså lånade från Hergés album Tintin i Tibet.

Löpfest enligt nepalesisk modell

(Först: Beklagar att det varit tyst på Namaste Express. En del resor har förhindrat publicering. Eller kalla det lathet. Men nu ska det bli bättring!)

I lördags var det dags för Kathmandu International Marathon. Eftersom det varit lite si och så med min träningen fick det bli halvmaran. Dessutom hade jag en maggropskänsla att arrangemangen kanske inte skulle vara på den nivån att det var läge för 42 kilometer. Det visade sig vara ett klokt beslut.

Klockan 04.00: Väckning och frukost trots att solen inte ens stigit upp. Men när det står i programmet att det är "race registration" klockan 05.30 och start 06.00 så är det bara att bita i det sura äpplet.

05.00: Vi hoppar i taxin och kör mot National Stadium i stadsdelen Tripureshore. På vägen ser vi några glada grupper löpare som promenerar i mörkret mot stadion. Bådar gott. Det här blir nog bra!

05.15: Utanför stadion har deltagarna samlats i grupper. Jag spanar efter arrangörerna, informationsskyltar som visar vägen till toaletter, väskförvaringen etc. Ingenting. Men på gatan utanför stadion står en imponerande triumfbåge som markerar startlinjen. "Huvudsaken är ju ändå att man vet var starten går" tänker jag.

Strax efter dyker Diwakar Lal Amatya upp, chefen för hela spektaklet. Han är stressad och suger på sin cigarett.

- De har satt upp starten på helt fel ställe, suckar han. Och nu får jag inte tag på någon, säger han och tar ett djupt bloss.

Var borde triumfbågen stå? Tydligen 300 meter längre ner på Tripureshore Road.


05.50. Starten borde gå om tio minuter men det verkar ingen tro på. Nya löpare anländer, man sätter på sig nummerlappar och verkar ha det ganska trevligt. Förutom vi petnoga européer som kräver punktlighet och ordning på torpet.

06.59. Starten går för halvmaran! En timme försent, men ändå. Längs med början av banan har polisen lyckats hålla ett stråk tomt från bilar och motorcyklar (nåja, nästan) och vi skenar iväg mot Patan. En regnskur drar över stan och det är uppfriskande. Trots den tidigare morgonen känns luften redan smutsig och tung att andas. Den allmänna hastigheten är överraskande hög och snart lunkar jag på ensam. När jag kommer över bron till grannstaden Patan är jag helt ensam. Längs med vägen står några enstaka nepaleser och tittar med förundran.

Snart går banan in i de gamla stadsdelarna runt Patan Durbar Square. Men vänta lite, var är skyltarna? Hur ska jag springa? I varje korsning känner jag paniken skölja över mig (när jag för några år sedan löpte några maraton per år hade jag en återkommande mardröm om att jag tappade bort mig under ett lopp och plötsligt befann mig i ett parkeringshus. Därifrån kunde jag långt borta se hur de andra löparna lämnade mig där.) men jag räddas i varje hörn av att någon förbarmar sig över mig och pekar åt vilket håll jag ska springa.

07.20: Jag når Ring Road, ringvägen som går runt Kathmandu. En mardröm av avgaser och bullrig trafik. Jag hade hoppats att arrangörerna skulle ha fått en liten fåra avspärrad. Men inga funktionärer syns till och definitivt ingen fåra. Däremot brummar morgonpigga lastbilschaufförer på rejält. Och bussarna. Och bilarna. Och några nonchalanta kor. Efter en närkamp med två tuk-tukbussar överväger jag på allvar att skita i allt, hejda en taxi och be chauffören köra mig till första bästa hak där jag kan dränka mina sorger i nepalesisk öl.

Men jag gnetar på. När jag närmar mig 10 kilometer har jag ännu inte sett skymten av en vattenstation. Lyckligtvis har jag mitt eget vattenbälte med mig. Jag bjuder min nyfunna löparkamrat Bisendra Chanal på några klunkar. Han är en aning trind 21-åring som började snacka med mig vid startlinjen. Bisendra verkar inte må bra, jag önskar honom lycka till och fortsätter lite snabbare.

08.05: Nu har trafiken lugnat ner sig och jag passerar det (ex-)kungliga palatset efter en lång och seg uppförsbacke på cirka tre kilometer. Den välbekanta jag-kommer-fan-anamma-att-klara-det-här-helvetes-loppet-känslan infinner sig. En ljuv känsla, känslan av trygghet. Bonus: Den första vattenstationen dyker upp. Jag sveper en kopp vatten och fortsätter – mot nästa vattenstation! För nu dyker tre vattenstationer upp tätt efter varandra. På den andra stationen slänger funktionärerna en kanna vatten över mig. Skönt, men samtidigt blir mina knälånga byxor våta och tunga. Tack för det. Den tredje vattenstationen skiljer sig från de andra. På ett bord står två stora oöppnade vattendunkar men inga funktionärer syns till.

08.20: Jag får skörda frukten av kampen med den långa uppförsbacken. Banan svänger och börjar gå nedför backen, längs en bred aveny rakt mot stadion.

08.57: Den felplacerade triumfbågen är en härlig syn. Jag skenar in på stadion och ska ännu ta ett varv runt. 400 långa meter men det ordnar sig.

08.59: I mål! Jag får en riktigt snajsig medalj och slänger mig på gräsmattan. Inga vattenstationer, inget att tugga på. Dags att bege sig hemåt då. Tack och hej leverpastej!

De slarviga arrangemangen har inte passerat obemärkt. Efter att vi har lämnat stadion blir det klart att tidtagningen för 5-kilometers loppet har misslyckats. Arga löpare går bärsärkagång på stadion. Se tidningsklippet.

The fear of being different

One of my Friday joys is buying The Economist. During the following week I read it through until a new edition shows up at my local newspaper guy here in Patan.

Now, besides the fact that it is a great magazine, I love to check out the advertisements. Not so much for what they want to sell me (I love being offered the opportunity to tender for a mega construction project in Saudi Arabia), but for how the advertisers formulate themselves.

As a copywriter I am full of respect for my fellow copywriters whose ads are published in The Economist. Because the people who advertise in The Economist can afford the best copywriters.

But there is a genre of ad copy that is pure bullshit. And that is course advertisements for a range of business schools and universities: MBA’s, leMBA’s, DBA’s, PhD’s and so forth.

The problem: They are basically all the same. They are either slick, very slick or super slick.

It’s all executive, visionary, leadership, thinking, excellence and strategic. And then to top it off, the art director smacks in a photo of a very engaged group of students or alternatively, a photo model pretending he is a successful businessman.

Now, being different is hard, I admit that. But if you are a business school talking about visions, leadership and the importance of being different, why not start with your own course advertisement? But that idea is apparently a big no, no. Have a look at these samples and you'll get my point (click to enlarge):

Then, in the end of March, my world view was shaken. I saw a different course advertisement. An advertisement by a school that had the guts to create an original advertisement. A personal, straightforward and very funny advertisement. Without a single photo model.

In my wide open eyes the advertisement was a full-blown kick in the butt on all those posh’n’glossy bullshit advertisements.

The school that had the guts to let a copywriter create an original advertisement was the Dutch TiasNimbas Business School. Have a look:

TiasNimbas’ copywriter not only created excellent copy, the copywriter also created a schoolbook example showing how you can create something original without a lot of money but instead by using your brain.

Now I wait for more TiasNimbas advertisements by the same copywriter.

And of course, would you not just love to see all those copycats waking up from their beauty sleep?

Finland tiger om misshandel av tibetaner

Sedan Tibets huvudstad Lhasa skakades av upplopp i mars har tibetanska flyktingar här i Kathmandu demonstrerat så gott som dagligen. I huvudsak har det varit fredliga demonstrationer.

I alla fall har det varit demonstranternas avsikt.

Men de nepalesiska myndigheterna är nervösa över att irritera Kina. Så polisen har tagit i med hårdhandskarna. Rapp med robusta bambukäppar är den nepalesiska polisens vanliga metod för att avsluta en demonstration. Sedan har misshandeln fortsatt på polisstationen.

Nu har en rad ambassadörer i Kathmandu rutit till. Så här rapporterar Kathmandu Post idag:



Men vänta! Saknas inte ett nordiskt land från listan? Finlands ambassad i Nepal är stor och man sköter också ärenden för Sverige som saknar representation här. Men har Finland så pass mycket råg i ryggen att man deltar i de övriga diplomaternas upprop?

Nej.

Istället tiger man i samma tandlösa hukarstil som präglar hela Finlands utrikespolitik.

Hyvä Suomi.

Läs hela artikeln i Kathmandu Post:

Blod, religion och såpoperor

(Men inga fuck, tack)


För ett par dagar sedan knäppte jag på teven och ramlade rakt in i slutet på Platoon, Oliver Stones Vietnamfilm. Till min förvåning hade någon censor på tevekanalen Star Movies varit framme med saxen och klippt bort 144 stycken fuck, fucking och motherfucker (jag räknade förstås genast antalet fuck på www.script-o-rama.com där filmens hela dialog är utlagd).

Resultatet blev en bisarr version av Platoon där ett gäng amerikanska soldater, trots stridens hetta, låter som en grupp katolska skolpojkar på utflykt med rektorn. Det lustiga var att den nitiska censorn hade släppt igenom mother men skippat fucker så det lät som om de alla med jämna mellanrum fick hicka och saknade mamma mitt i mörkaste djungeln.

Tänk dig själv följande dialog utan svordomar:

– Motherfucker!
– Motherfucker!
– I'm too short for this shit, man!
– They're always fucking with us... no let-up!
– Politics, man. Fucking politics.

Det skulle inte bli mycket kvar, eller hur?

– Mother!
– Mother!
– I'm too short for this, man!
– They're always with us... no let-up!
– Politics, man. Politics.

Nu försöker jag inte göra mig lustig över Star Movies, jag är bara förbryllad över kontrasterna. Det är helt okej att visa en blodig krigsfilm mitt på dagen, medan alla svordomar stryks. Jag har svårt att se att den som väljer att titta på Platoon skulle bli upprörd över svordomarna.

Samtidigt är Nepals utbud av kanaler ett brett smörgåsbord av olika kulturer. Utöver de nepalesiska kanalerna är etern fylld av indiska, bangladeshiska, kinesiska och ryska kanaler. Lägg till det ännu ett knippe internationella film-, nyhets- och sportkanaler.

Jag är inte någon mediekritiker så jag ska inte desto mer recensera kvaliteten på programmen men en tre-i-topp-lista över de populäraste genrerna är på sin plats:

1. Sång- och dansnummer.

Ojoj, musikvideor med glada sångare/skådespelare från Bollywood väller in i Nepal från Indien. Gruppdans i äkta Michael Jackson-stil dominerar. Påkostade och proffsiga grejer som slår ut det mesta, inklusive Wacko Jackos egen steppdans. Problemet är att sång- och dansnumren på teve gärna ska visas på hög volym. Så är du på ett gym eller restaurang eller i en affär kan öronproppar vara dagens räddning.

2. Religiösa program.

Det här är en genre jag i början hade svårt med. Tvärtemot de amerikanska varianterna är det inte frågan om en tevepredikant som vill att jag ska skicka in mina pengar. De här grabbarna leder bara böner i flera timmar på raken. Och verkar inte alls vilja ha mina pengar. Jag begriper förstås inte ett skvatt av vad de säger men på sistone har jag insett att det är en ganska skön avkoppling att suga på en pilsner och bara låta killen i orange kläder avslöja meningen med livet (faktiskt synd att jag inte fattar något).

2B. Religiösa teveserier.

Också en stor grej. Jag tror att det är en form av barnprogram, men jag är inte helt säker. I alla fall är det berättelser ur den hinduiska mytologin (sorry, än en gång gissar jag bara) som framförs av utklädda och sminkade skådespelare. Bisarrt men underhållande.

3. Vanliga såpoperor och TV Shop.

Det finns mycket av bägge kategorierna. Den västerländska dekadensen sprider sig och det är svårt att värja sig. Till och med The Bold And The Beautiful snurrar här. De olika varianterna kränger precis det vi är vana att se på TV Shop, träningsprylar en masse där min favorit är The Sauna Belt. Ska nog själv shoppa ett sådant.

Men om vi nu ändå vill jämföra med t ex europeiska tevekanaler, hur klarar sig Nepal då?

Domen blir då: Kanske aningen svagt på Public Service-sidan men i övrigt är det annorlunda men likadant.

För att parafrasera Pink Floyd: ”Got 89 channels of shit on the T.V. to choose from.”