The Great Singaporean Hamburger Battle

Recently I visited Singapore for three days. My wife actually kicked me out of the house. You see, she was going to a conference for the whole week and said to me:

– You're sitting way too much here at the house, travel somewhere! Hey, why don't you go to Singapore?

Indeed, why hadn't I gone to Singapore before?

Perhaps because the bloody flight from Kathmandu costs 1000 USD. And a decent hotel charges you over 100 bux a night (at least my five minute research suggested that. I'm a very lazy and bad travel planner).

So off I went on the wings of Silk Air. And soon I ended up at... MacDonald's.

The Zombie Ad Man Cometh

You see, since there is no McDonald's in Nepal I've been a very good boy and just sticking to the local fast food. But in Singapore you find them all, from KFC to Subway. And even if I rarely stuff myself at McDonald's, I once in a while want to be Morgan "Supersize" Spurlock.

Add to that the fact that I as an ad man cannot resist a good advertisement. So when the McDonald's in Bugis Village ordered me to come in and taste their Mega Mac I had no choice. Like a zombie I walked up to the counter mumbling:

– Gimme a Mega Mac, Gimme a Mega Mac, Gimme a Mega Mac.....

(And apparently I also whispered under my breath "Chip in a double cheeseburger too, will ya!")

The Killer Burger From Outer Space

So there I sat happily looking at my burger box, rubbing my hands with joy. Enjoying that peaceful moment before the Great Hamburger Battle would break out.

I opened the box and my fellow customers jumped when they heard my frightened squeak.

The Mega Mac was indeed MEGA. And worst of all, it was aggressive. A real bully.

– Go ahead wimp! Do you have the guts to even touch me? You sorry sissy! Punk! Get out of here, bring me a REAL MAN!

That was it! I plunged for the Mega Mac with both hands.

– I'm from Finland and I´m a REAL MAN! I'm gonna kick your sorry little ass! I shouted while I tried to get the best possible grip around the Mega Mac.

I love the smell of burger grease in the morning

Ah, it was a beautiful morning showdown at Bugis Village. The double cheeseburger trembled in it's wrapper. The ice cubes in my Coke rattled. The restaurant fell completely silent. The air con went off.

And the Mega Mac got what it deserved.

It was a tough fight, but I won. I really showed that cocky bastard who was the boss.

The Strategy of The Millenium

Now, eating a Mega Mac requires solid strategic thinking. And luckily I'm packed with that stuff.

My strategy? Very simple (as all good strategies should be), it went like this:

"I will consider this as both my breakfast and lunch. That is why I will have no problem eating these two gigantic burgers."

(I don't even know if that is a strategy but who really cares? I got the job done.)

Whoops, this article was supposed to be about why Asians are getting fat. Well, we might get back to that some other time (and anyway it doesn't take an Einstein to figure out that the Mega Mac might have something to do with it).

But now you know what my visit to Singapore was all about.

Please don't tell my wife.

(Go ahead, you know you wanna click me.)

Season greetings: 45 hour power-cut

The Nepal Electricity Authority announced today an increase in the power-cut hours. In September the dark hours went up to 31. Now the people in the Kathmandu valley are facing 45 hours a week without electricity. That means 4–7 hours per day.

Well, atleast the vendors of power inverters and gas heaters should be happy.

Here is the new schedule (courtesy of The Himalayan Times). Click the picture to get a bigger version).

Bhattarai gör en Obama

Det är inte bara Barack Obama som har sett poängen med att använda den moderna tekniken. Nyligen snubblade jag över Dr.Baburam Bhattarai på Facebook. Bhattarai är alltså maoisternas andre man och Prachandas högra hand.
Tydligen är Bhattari en populär nisse, i alla fall har han lyckats få över 2000 vänner på kort tid. Å andra sidan verkar hans sida bli något av en klagomur:

"kasto bhabisye yo desh ko?
NO LIGHT---FULL TIME LOAD SHEDING
NO-PERTOL-NO GAS-NO WATER
EDUCATION TAX-padhna ta fees tiray ko thaya cha...phadna ni TAX.
YCL LAY POLICE POST JALYO..kastao banaunu bhaya ko yo desh lai..
k ho yo minister sab???what kind of development is this....
hami nepali haru lai torchere dina khailay chodnay??when ahailay ta u ... "

Jag är inte helt säker på vad hela inlägget betyder men helt klart är skribenten inte riktigt nöjd med hur Nepal styrs för tillfället. Tyvärr är han nog inte den enda som tycker det. Risken finns att maoisternas stjärna är dalande.

Hey, be careful up there

This morning The Kathmandu Post has both good and bad news regarding mountaineers in Nepal.

The good news is that tourists are flocking to the Himalayas:

As officials registered less than 80 expeditions last year, the number is up to 149 this autumn.

The bad news is that four tourists died in the mountains in October, not counting the Lukla plane crasch. So guys, be careful up there.

Chocknytt: Yetins fotspår hittade!

Skottland må ha sitt Loch Ness-monster, men Nepals snöman yetin är ändå den klara vinnaren. Efter att serietecknaren Hergé 1960 tecknade äventyret Tintin i Tibet har några generationer Tintin-vänner vetat hur snömannen ser ut.

(Förresten: Trots Tintin-äventyrets titel så utspelar sig faktiskt en stor del av Tintins eskapader i Kathmandu och Nepal, så det så!)

I motsats till den extrema skotska kommersiella ivern över Loch Ness-monstret är det hyfsat tyst om yetin i Nepal. Visst finns det ett yetimuseum och en del krimskrams för turister men på det stora hela får yetimyten leva i fred.

Men i morse rapporterade både Himalayan Times och Kathmandu Post att en japansk grupp äventyrare har fotograferat yetins fotspår i snön.

Yetijägaren Yoshiteru Takahashi och hans grupp Yeti Project Japan har vistats i 42 dagar uppe på 7 661 meter (på bergstoppen Dhaulagiri IV). Takahashi är inte någon gröngöling vad gäller yetijakt, 2003 var han också här och då såg han en silhuett av snömannen och Takahashi uppskattar att yetin är cirka 150 centimeter hög. Futtiga 150 centimeter?!

Det är inte mycket i jämförelse med Hergés version, men vi struntar i det nu. Den nepalesiska turismnäringen tackar säkert Yoshiteru Takahashi för hans bidrag. Och de tar säkert emot hans pengar med glädje. Jakten är nämligen långt ifrån slut:

– Vi kommer tillbaka så fort vi kan och vi tänker fortsätta komma tillbaka ända tills vi har fått yetin på film, säger Takahashi till nyhetsbyrån AFP.

Tills dess får kanske yetin vara i fred där uppe i Himalayas berg.


Förresten, fotspåret och den japanska truppens äventyr kan du beundra här (fördel om du begriper japanska):
http://www.everest.co.jp/yeti2008/

Illustrationerna är alltså lånade från Hergés album Tintin i Tibet.

Löpfest enligt nepalesisk modell

(Först: Beklagar att det varit tyst på Namaste Express. En del resor har förhindrat publicering. Eller kalla det lathet. Men nu ska det bli bättring!)

I lördags var det dags för Kathmandu International Marathon. Eftersom det varit lite si och så med min träningen fick det bli halvmaran. Dessutom hade jag en maggropskänsla att arrangemangen kanske inte skulle vara på den nivån att det var läge för 42 kilometer. Det visade sig vara ett klokt beslut.

Klockan 04.00: Väckning och frukost trots att solen inte ens stigit upp. Men när det står i programmet att det är "race registration" klockan 05.30 och start 06.00 så är det bara att bita i det sura äpplet.

05.00: Vi hoppar i taxin och kör mot National Stadium i stadsdelen Tripureshore. På vägen ser vi några glada grupper löpare som promenerar i mörkret mot stadion. Bådar gott. Det här blir nog bra!

05.15: Utanför stadion har deltagarna samlats i grupper. Jag spanar efter arrangörerna, informationsskyltar som visar vägen till toaletter, väskförvaringen etc. Ingenting. Men på gatan utanför stadion står en imponerande triumfbåge som markerar startlinjen. "Huvudsaken är ju ändå att man vet var starten går" tänker jag.

Strax efter dyker Diwakar Lal Amatya upp, chefen för hela spektaklet. Han är stressad och suger på sin cigarett.

- De har satt upp starten på helt fel ställe, suckar han. Och nu får jag inte tag på någon, säger han och tar ett djupt bloss.

Var borde triumfbågen stå? Tydligen 300 meter längre ner på Tripureshore Road.


05.50. Starten borde gå om tio minuter men det verkar ingen tro på. Nya löpare anländer, man sätter på sig nummerlappar och verkar ha det ganska trevligt. Förutom vi petnoga européer som kräver punktlighet och ordning på torpet.

06.59. Starten går för halvmaran! En timme försent, men ändå. Längs med början av banan har polisen lyckats hålla ett stråk tomt från bilar och motorcyklar (nåja, nästan) och vi skenar iväg mot Patan. En regnskur drar över stan och det är uppfriskande. Trots den tidigare morgonen känns luften redan smutsig och tung att andas. Den allmänna hastigheten är överraskande hög och snart lunkar jag på ensam. När jag kommer över bron till grannstaden Patan är jag helt ensam. Längs med vägen står några enstaka nepaleser och tittar med förundran.

Snart går banan in i de gamla stadsdelarna runt Patan Durbar Square. Men vänta lite, var är skyltarna? Hur ska jag springa? I varje korsning känner jag paniken skölja över mig (när jag för några år sedan löpte några maraton per år hade jag en återkommande mardröm om att jag tappade bort mig under ett lopp och plötsligt befann mig i ett parkeringshus. Därifrån kunde jag långt borta se hur de andra löparna lämnade mig där.) men jag räddas i varje hörn av att någon förbarmar sig över mig och pekar åt vilket håll jag ska springa.

07.20: Jag når Ring Road, ringvägen som går runt Kathmandu. En mardröm av avgaser och bullrig trafik. Jag hade hoppats att arrangörerna skulle ha fått en liten fåra avspärrad. Men inga funktionärer syns till och definitivt ingen fåra. Däremot brummar morgonpigga lastbilschaufförer på rejält. Och bussarna. Och bilarna. Och några nonchalanta kor. Efter en närkamp med två tuk-tukbussar överväger jag på allvar att skita i allt, hejda en taxi och be chauffören köra mig till första bästa hak där jag kan dränka mina sorger i nepalesisk öl.

Men jag gnetar på. När jag närmar mig 10 kilometer har jag ännu inte sett skymten av en vattenstation. Lyckligtvis har jag mitt eget vattenbälte med mig. Jag bjuder min nyfunna löparkamrat Bisendra Chanal på några klunkar. Han är en aning trind 21-åring som började snacka med mig vid startlinjen. Bisendra verkar inte må bra, jag önskar honom lycka till och fortsätter lite snabbare.

08.05: Nu har trafiken lugnat ner sig och jag passerar det (ex-)kungliga palatset efter en lång och seg uppförsbacke på cirka tre kilometer. Den välbekanta jag-kommer-fan-anamma-att-klara-det-här-helvetes-loppet-känslan infinner sig. En ljuv känsla, känslan av trygghet. Bonus: Den första vattenstationen dyker upp. Jag sveper en kopp vatten och fortsätter – mot nästa vattenstation! För nu dyker tre vattenstationer upp tätt efter varandra. På den andra stationen slänger funktionärerna en kanna vatten över mig. Skönt, men samtidigt blir mina knälånga byxor våta och tunga. Tack för det. Den tredje vattenstationen skiljer sig från de andra. På ett bord står två stora oöppnade vattendunkar men inga funktionärer syns till.

08.20: Jag får skörda frukten av kampen med den långa uppförsbacken. Banan svänger och börjar gå nedför backen, längs en bred aveny rakt mot stadion.

08.57: Den felplacerade triumfbågen är en härlig syn. Jag skenar in på stadion och ska ännu ta ett varv runt. 400 långa meter men det ordnar sig.

08.59: I mål! Jag får en riktigt snajsig medalj och slänger mig på gräsmattan. Inga vattenstationer, inget att tugga på. Dags att bege sig hemåt då. Tack och hej leverpastej!

De slarviga arrangemangen har inte passerat obemärkt. Efter att vi har lämnat stadion blir det klart att tidtagningen för 5-kilometers loppet har misslyckats. Arga löpare går bärsärkagång på stadion. Se tidningsklippet.

The fear of being different

One of my Friday joys is buying The Economist. During the following week I read it through until a new edition shows up at my local newspaper guy here in Patan.

Now, besides the fact that it is a great magazine, I love to check out the advertisements. Not so much for what they want to sell me (I love being offered the opportunity to tender for a mega construction project in Saudi Arabia), but for how the advertisers formulate themselves.

As a copywriter I am full of respect for my fellow copywriters whose ads are published in The Economist. Because the people who advertise in The Economist can afford the best copywriters.

But there is a genre of ad copy that is pure bullshit. And that is course advertisements for a range of business schools and universities: MBA’s, leMBA’s, DBA’s, PhD’s and so forth.

The problem: They are basically all the same. They are either slick, very slick or super slick.

It’s all executive, visionary, leadership, thinking, excellence and strategic. And then to top it off, the art director smacks in a photo of a very engaged group of students or alternatively, a photo model pretending he is a successful businessman.

Now, being different is hard, I admit that. But if you are a business school talking about visions, leadership and the importance of being different, why not start with your own course advertisement? But that idea is apparently a big no, no. Have a look at these samples and you'll get my point (click to enlarge):

Then, in the end of March, my world view was shaken. I saw a different course advertisement. An advertisement by a school that had the guts to create an original advertisement. A personal, straightforward and very funny advertisement. Without a single photo model.

In my wide open eyes the advertisement was a full-blown kick in the butt on all those posh’n’glossy bullshit advertisements.

The school that had the guts to let a copywriter create an original advertisement was the Dutch TiasNimbas Business School. Have a look:

TiasNimbas’ copywriter not only created excellent copy, the copywriter also created a schoolbook example showing how you can create something original without a lot of money but instead by using your brain.

Now I wait for more TiasNimbas advertisements by the same copywriter.

And of course, would you not just love to see all those copycats waking up from their beauty sleep?