The fear of being different

One of my Friday joys is buying The Economist. During the following week I read it through until a new edition shows up at my local newspaper guy here in Patan.

Now, besides the fact that it is a great magazine, I love to check out the advertisements. Not so much for what they want to sell me (I love being offered the opportunity to tender for a mega construction project in Saudi Arabia), but for how the advertisers formulate themselves.

As a copywriter I am full of respect for my fellow copywriters whose ads are published in The Economist. Because the people who advertise in The Economist can afford the best copywriters.

But there is a genre of ad copy that is pure bullshit. And that is course advertisements for a range of business schools and universities: MBA’s, leMBA’s, DBA’s, PhD’s and so forth.

The problem: They are basically all the same. They are either slick, very slick or super slick.

It’s all executive, visionary, leadership, thinking, excellence and strategic. And then to top it off, the art director smacks in a photo of a very engaged group of students or alternatively, a photo model pretending he is a successful businessman.

Now, being different is hard, I admit that. But if you are a business school talking about visions, leadership and the importance of being different, why not start with your own course advertisement? But that idea is apparently a big no, no. Have a look at these samples and you'll get my point (click to enlarge):

Then, in the end of March, my world view was shaken. I saw a different course advertisement. An advertisement by a school that had the guts to create an original advertisement. A personal, straightforward and very funny advertisement. Without a single photo model.

In my wide open eyes the advertisement was a full-blown kick in the butt on all those posh’n’glossy bullshit advertisements.

The school that had the guts to let a copywriter create an original advertisement was the Dutch TiasNimbas Business School. Have a look:

TiasNimbas’ copywriter not only created excellent copy, the copywriter also created a schoolbook example showing how you can create something original without a lot of money but instead by using your brain.

Now I wait for more TiasNimbas advertisements by the same copywriter.

And of course, would you not just love to see all those copycats waking up from their beauty sleep?

Finland tiger om misshandel av tibetaner

Sedan Tibets huvudstad Lhasa skakades av upplopp i mars har tibetanska flyktingar här i Kathmandu demonstrerat så gott som dagligen. I huvudsak har det varit fredliga demonstrationer.

I alla fall har det varit demonstranternas avsikt.

Men de nepalesiska myndigheterna är nervösa över att irritera Kina. Så polisen har tagit i med hårdhandskarna. Rapp med robusta bambukäppar är den nepalesiska polisens vanliga metod för att avsluta en demonstration. Sedan har misshandeln fortsatt på polisstationen.

Nu har en rad ambassadörer i Kathmandu rutit till. Så här rapporterar Kathmandu Post idag:



Men vänta! Saknas inte ett nordiskt land från listan? Finlands ambassad i Nepal är stor och man sköter också ärenden för Sverige som saknar representation här. Men har Finland så pass mycket råg i ryggen att man deltar i de övriga diplomaternas upprop?

Nej.

Istället tiger man i samma tandlösa hukarstil som präglar hela Finlands utrikespolitik.

Hyvä Suomi.

Läs hela artikeln i Kathmandu Post:

Blod, religion och såpoperor

(Men inga fuck, tack)


För ett par dagar sedan knäppte jag på teven och ramlade rakt in i slutet på Platoon, Oliver Stones Vietnamfilm. Till min förvåning hade någon censor på tevekanalen Star Movies varit framme med saxen och klippt bort 144 stycken fuck, fucking och motherfucker (jag räknade förstås genast antalet fuck på www.script-o-rama.com där filmens hela dialog är utlagd).

Resultatet blev en bisarr version av Platoon där ett gäng amerikanska soldater, trots stridens hetta, låter som en grupp katolska skolpojkar på utflykt med rektorn. Det lustiga var att den nitiska censorn hade släppt igenom mother men skippat fucker så det lät som om de alla med jämna mellanrum fick hicka och saknade mamma mitt i mörkaste djungeln.

Tänk dig själv följande dialog utan svordomar:

– Motherfucker!
– Motherfucker!
– I'm too short for this shit, man!
– They're always fucking with us... no let-up!
– Politics, man. Fucking politics.

Det skulle inte bli mycket kvar, eller hur?

– Mother!
– Mother!
– I'm too short for this, man!
– They're always with us... no let-up!
– Politics, man. Politics.

Nu försöker jag inte göra mig lustig över Star Movies, jag är bara förbryllad över kontrasterna. Det är helt okej att visa en blodig krigsfilm mitt på dagen, medan alla svordomar stryks. Jag har svårt att se att den som väljer att titta på Platoon skulle bli upprörd över svordomarna.

Samtidigt är Nepals utbud av kanaler ett brett smörgåsbord av olika kulturer. Utöver de nepalesiska kanalerna är etern fylld av indiska, bangladeshiska, kinesiska och ryska kanaler. Lägg till det ännu ett knippe internationella film-, nyhets- och sportkanaler.

Jag är inte någon mediekritiker så jag ska inte desto mer recensera kvaliteten på programmen men en tre-i-topp-lista över de populäraste genrerna är på sin plats:

1. Sång- och dansnummer.

Ojoj, musikvideor med glada sångare/skådespelare från Bollywood väller in i Nepal från Indien. Gruppdans i äkta Michael Jackson-stil dominerar. Påkostade och proffsiga grejer som slår ut det mesta, inklusive Wacko Jackos egen steppdans. Problemet är att sång- och dansnumren på teve gärna ska visas på hög volym. Så är du på ett gym eller restaurang eller i en affär kan öronproppar vara dagens räddning.

2. Religiösa program.

Det här är en genre jag i början hade svårt med. Tvärtemot de amerikanska varianterna är det inte frågan om en tevepredikant som vill att jag ska skicka in mina pengar. De här grabbarna leder bara böner i flera timmar på raken. Och verkar inte alls vilja ha mina pengar. Jag begriper förstås inte ett skvatt av vad de säger men på sistone har jag insett att det är en ganska skön avkoppling att suga på en pilsner och bara låta killen i orange kläder avslöja meningen med livet (faktiskt synd att jag inte fattar något).

2B. Religiösa teveserier.

Också en stor grej. Jag tror att det är en form av barnprogram, men jag är inte helt säker. I alla fall är det berättelser ur den hinduiska mytologin (sorry, än en gång gissar jag bara) som framförs av utklädda och sminkade skådespelare. Bisarrt men underhållande.

3. Vanliga såpoperor och TV Shop.

Det finns mycket av bägge kategorierna. Den västerländska dekadensen sprider sig och det är svårt att värja sig. Till och med The Bold And The Beautiful snurrar här. De olika varianterna kränger precis det vi är vana att se på TV Shop, träningsprylar en masse där min favorit är The Sauna Belt. Ska nog själv shoppa ett sådant.

Men om vi nu ändå vill jämföra med t ex europeiska tevekanaler, hur klarar sig Nepal då?

Domen blir då: Kanske aningen svagt på Public Service-sidan men i övrigt är det annorlunda men likadant.

För att parafrasera Pink Floyd: ”Got 89 channels of shit on the T.V. to choose from.”

Where is home?

Anyone living abroad for a while knows that an inevitable question sooner or later will pop up: What place should I call home?

Now, I haven’t been away for long from Finland, we moved to Nepal in the end of January. We’re still expat rookies trying to figure out the basics. But still, a couple of weeks ago I had to ask myself that inevitable question.

On May the 10th I went back to Finland for three weeks. Some work, some socializing. For my first night in Helsinki I did something I have wanted to do for a long time. I had booked a hotel room in order to be a tourist in my home town for one day (how many times have you stayed at a hotel in your home town?). But pretty soon I realized it was a kind of Mission Impossible to get into the real tourist mode. I just know my own city too well and I'm a poor pretender. But it was still a fun experiment.

The next morning I moved to my father’s over-night flat (he lives in the country side three hours from Helsinki) and that small place was my home for the whole time in Finland.

Soon I found myself in a mental limbo. I was home, but still not home. Of course I missed my wife who was back here in Nepal. But soon I also missed the Nepali people, the busy street life of Patan and Kathmandu, the different smells. Yeah, the whole Nepali atmosphere.

Let us be a bit more exact here. Did I miss the Expat Nepal or the Real Nepal?

In all honesty: Both.

Even if the Expat Lifestyle is a very strange and fucked-up way of experiencing the world, I must admit I missed it to some extent. It is a cotton ball lifestyle with few real problems, mostly constructed problems. It's is sweet and addictive.

But even more I missed the chance to observe and make my foolish attempts to blend into a society that I of course never ever will blend into. A society that I for now call home.

Bonus material: A short video from the Finnish archipelago. And do feel free to have a look at some pictures from Finland.

Vilket hundliv

Att vara gathund i Kathmandu är ingen dans på rosor. Men fram till år 2004 var det riktigt jävligt. För att få bukt med hundarna i Kathmandudalen matade myndigheterna dem med köttbitar som hade droppats i giftet stryknin. Enligt stadsbor som såg eländet var det en grym dödsdans som följde när stadens hundpatruller var färdiga med sitt arbete.

Men år 2004 skedde det något. Organisationen Kathmandu Animal Treatment Center (KAT) grundades.

Inspirationen hade man fått från den indiska staden Jaipur där organisationen Help In Suffering (HIS) framgångsrikt hade tagit itu med den stora populationen gathundar. Utan att mata vofsingarna med stryknin.

KAT:s metod är lika enkel som fungerande. Med jämna mellanrum fångar man gathundar för att sedan sköta om dem, ge dem rabiesvaccin och sterilisera dem. På det sättet hålls populationen under kontroll (nåja, AKT räknar med att det ändå idag finns cirka 25 000 gathundar runt om i Kathmandu).

Läs mer om KAT här. Eller kika på ett pressklipp om KAT från Kathmandu Post.

Prachanda och jag hos FN

När jag vaknande i morse sträckte jag på mig i sängen och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

När maoistledaren Prachanda vaknade i morse sträckte han på sig och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

Vid 11.30-snåret befann vi oss båda där. Mitt uppdrag var att plocka upp vår post, Prachandas uppdrag var att snacka och mysa med högdjuren på FN.

Tyvärr var jag inte själv med på mötet. Jag smoochade istället med killen i postrummet. Men enligt en välunderrättad källa var Prachanda ”överraskande lite maoistisk och gav konkreta svar på frågorna som ställdes.”

När jag själv hade lyckats sno åt mig mina kuvert snubblade jag nästan in i den obligatoriska presskonferensen.

Att få se Prachanda i farten var intressant. Killen har en aura av auktoritet kring sig. Fast han är i kortaste laget. Den fråga han besvarade på engelska (resten gick på nepalesiska) gjorde han rappt och tydligt.

Kanske är hans kroppsspråk och retorik lite väl mässande för min smak, men hans sätt har säkert sin förklaring i att han började sin karriär som lärare.

Prachandas side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai var däremot inte mycket att hänga i julgranen. Grå och kallsvettig som om han svept Gorkha-öl hela natten.

Men nu lämnar vi över till Namaste Express egen modereporter som står för den avslutande analysen:

”Det är med glädje jag konstaterar att duons kollektiva modestil fortsätter. Idag var det grått som gällde. Lite mörkare för Prachanda, ljusare för Bhattarai. Stiligt men aningen förutsägbart. Prachanda får fulla poäng för sin slipslösa vita skjorta som spontant för tankarna till IT-boomens glidardirektörer.

Däremot får Bhattarai en skarp reprimand för sin sunkiga och för stora skjorta. Kanske är den praktisk i de nepalesiska bergen men skjortan hör definitivt inte hemma på en FN-presskonferens.

Mitt tips till Bhattarai: Snegla lite på lokala UNMIN-chefen Ian Martin, längst till höger på bilden. Mörkgrå kostym med blå skjorta och matchande blå slips är aldrig fel. Dessutom kan ingen undgå Martins implicita meddelande till den samlade världspressen: Jag är en verklig FN-entusiast!”

PS. Ser du den unga grabben i den röda skjortan som verkar vilja pussa Robert Piper, högsta FN-hönset här? Det är en blind simultantolk som ser till att Piper hänger med i de nepalesiska svängarna. Killen lär ska vara grymt duktig.

Maoisterna charmar Nepals företagare

Jag insåg idag att jag har mycket att lära mig om maoismen, i alla fall den nepalesiska varianten.

När jag slog upp torsdagens Kathmandu Post såg jag att maoistledaren Prachanda och hans side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai hade träffat nervösa företrädare för Nepals näringsliv.

Jag måste erkänna att jag blev förvånad. De båda grabbarna lyckades med konsttricket att sy ihop begreppen 'revolution', 'ekonomisk tillväxt', 'marxism' och 'kapitalism' som om de vore stora pusselbitar för 3-åriga barn.

Kika själv på faksimilen här bredvid. Och kom ihåg att de här grabbarna ännu för par år sedan ledde gerillasoldater bland Nepals berg.

(För Namaste Express alla modemedvetna läsare: Jag förutspår att blå kavaj och randig skjorta kommer att bli verkligt pop till hösten. I synnerhet den kollektiva trenden, att alla i en viss grupp har samma kläder.)