Blod, religion och såpoperor

(Men inga fuck, tack)


För ett par dagar sedan knäppte jag på teven och ramlade rakt in i slutet på Platoon, Oliver Stones Vietnamfilm. Till min förvåning hade någon censor på tevekanalen Star Movies varit framme med saxen och klippt bort 144 stycken fuck, fucking och motherfucker (jag räknade förstås genast antalet fuck på www.script-o-rama.com där filmens hela dialog är utlagd).

Resultatet blev en bisarr version av Platoon där ett gäng amerikanska soldater, trots stridens hetta, låter som en grupp katolska skolpojkar på utflykt med rektorn. Det lustiga var att den nitiska censorn hade släppt igenom mother men skippat fucker så det lät som om de alla med jämna mellanrum fick hicka och saknade mamma mitt i mörkaste djungeln.

Tänk dig själv följande dialog utan svordomar:

– Motherfucker!
– Motherfucker!
– I'm too short for this shit, man!
– They're always fucking with us... no let-up!
– Politics, man. Fucking politics.

Det skulle inte bli mycket kvar, eller hur?

– Mother!
– Mother!
– I'm too short for this, man!
– They're always with us... no let-up!
– Politics, man. Politics.

Nu försöker jag inte göra mig lustig över Star Movies, jag är bara förbryllad över kontrasterna. Det är helt okej att visa en blodig krigsfilm mitt på dagen, medan alla svordomar stryks. Jag har svårt att se att den som väljer att titta på Platoon skulle bli upprörd över svordomarna.

Samtidigt är Nepals utbud av kanaler ett brett smörgåsbord av olika kulturer. Utöver de nepalesiska kanalerna är etern fylld av indiska, bangladeshiska, kinesiska och ryska kanaler. Lägg till det ännu ett knippe internationella film-, nyhets- och sportkanaler.

Jag är inte någon mediekritiker så jag ska inte desto mer recensera kvaliteten på programmen men en tre-i-topp-lista över de populäraste genrerna är på sin plats:

1. Sång- och dansnummer.

Ojoj, musikvideor med glada sångare/skådespelare från Bollywood väller in i Nepal från Indien. Gruppdans i äkta Michael Jackson-stil dominerar. Påkostade och proffsiga grejer som slår ut det mesta, inklusive Wacko Jackos egen steppdans. Problemet är att sång- och dansnumren på teve gärna ska visas på hög volym. Så är du på ett gym eller restaurang eller i en affär kan öronproppar vara dagens räddning.

2. Religiösa program.

Det här är en genre jag i början hade svårt med. Tvärtemot de amerikanska varianterna är det inte frågan om en tevepredikant som vill att jag ska skicka in mina pengar. De här grabbarna leder bara böner i flera timmar på raken. Och verkar inte alls vilja ha mina pengar. Jag begriper förstås inte ett skvatt av vad de säger men på sistone har jag insett att det är en ganska skön avkoppling att suga på en pilsner och bara låta killen i orange kläder avslöja meningen med livet (faktiskt synd att jag inte fattar något).

2B. Religiösa teveserier.

Också en stor grej. Jag tror att det är en form av barnprogram, men jag är inte helt säker. I alla fall är det berättelser ur den hinduiska mytologin (sorry, än en gång gissar jag bara) som framförs av utklädda och sminkade skådespelare. Bisarrt men underhållande.

3. Vanliga såpoperor och TV Shop.

Det finns mycket av bägge kategorierna. Den västerländska dekadensen sprider sig och det är svårt att värja sig. Till och med The Bold And The Beautiful snurrar här. De olika varianterna kränger precis det vi är vana att se på TV Shop, träningsprylar en masse där min favorit är The Sauna Belt. Ska nog själv shoppa ett sådant.

Men om vi nu ändå vill jämföra med t ex europeiska tevekanaler, hur klarar sig Nepal då?

Domen blir då: Kanske aningen svagt på Public Service-sidan men i övrigt är det annorlunda men likadant.

För att parafrasera Pink Floyd: ”Got 89 channels of shit on the T.V. to choose from.”

Where is home?

Anyone living abroad for a while knows that an inevitable question sooner or later will pop up: What place should I call home?

Now, I haven’t been away for long from Finland, we moved to Nepal in the end of January. We’re still expat rookies trying to figure out the basics. But still, a couple of weeks ago I had to ask myself that inevitable question.

On May the 10th I went back to Finland for three weeks. Some work, some socializing. For my first night in Helsinki I did something I have wanted to do for a long time. I had booked a hotel room in order to be a tourist in my home town for one day (how many times have you stayed at a hotel in your home town?). But pretty soon I realized it was a kind of Mission Impossible to get into the real tourist mode. I just know my own city too well and I'm a poor pretender. But it was still a fun experiment.

The next morning I moved to my father’s over-night flat (he lives in the country side three hours from Helsinki) and that small place was my home for the whole time in Finland.

Soon I found myself in a mental limbo. I was home, but still not home. Of course I missed my wife who was back here in Nepal. But soon I also missed the Nepali people, the busy street life of Patan and Kathmandu, the different smells. Yeah, the whole Nepali atmosphere.

Let us be a bit more exact here. Did I miss the Expat Nepal or the Real Nepal?

In all honesty: Both.

Even if the Expat Lifestyle is a very strange and fucked-up way of experiencing the world, I must admit I missed it to some extent. It is a cotton ball lifestyle with few real problems, mostly constructed problems. It's is sweet and addictive.

But even more I missed the chance to observe and make my foolish attempts to blend into a society that I of course never ever will blend into. A society that I for now call home.

Bonus material: A short video from the Finnish archipelago. And do feel free to have a look at some pictures from Finland.

Vilket hundliv

Att vara gathund i Kathmandu är ingen dans på rosor. Men fram till år 2004 var det riktigt jävligt. För att få bukt med hundarna i Kathmandudalen matade myndigheterna dem med köttbitar som hade droppats i giftet stryknin. Enligt stadsbor som såg eländet var det en grym dödsdans som följde när stadens hundpatruller var färdiga med sitt arbete.

Men år 2004 skedde det något. Organisationen Kathmandu Animal Treatment Center (KAT) grundades.

Inspirationen hade man fått från den indiska staden Jaipur där organisationen Help In Suffering (HIS) framgångsrikt hade tagit itu med den stora populationen gathundar. Utan att mata vofsingarna med stryknin.

KAT:s metod är lika enkel som fungerande. Med jämna mellanrum fångar man gathundar för att sedan sköta om dem, ge dem rabiesvaccin och sterilisera dem. På det sättet hålls populationen under kontroll (nåja, AKT räknar med att det ändå idag finns cirka 25 000 gathundar runt om i Kathmandu).

Läs mer om KAT här. Eller kika på ett pressklipp om KAT från Kathmandu Post.

Prachanda och jag hos FN

När jag vaknande i morse sträckte jag på mig i sängen och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

När maoistledaren Prachanda vaknade i morse sträckte han på sig och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

Vid 11.30-snåret befann vi oss båda där. Mitt uppdrag var att plocka upp vår post, Prachandas uppdrag var att snacka och mysa med högdjuren på FN.

Tyvärr var jag inte själv med på mötet. Jag smoochade istället med killen i postrummet. Men enligt en välunderrättad källa var Prachanda ”överraskande lite maoistisk och gav konkreta svar på frågorna som ställdes.”

När jag själv hade lyckats sno åt mig mina kuvert snubblade jag nästan in i den obligatoriska presskonferensen.

Att få se Prachanda i farten var intressant. Killen har en aura av auktoritet kring sig. Fast han är i kortaste laget. Den fråga han besvarade på engelska (resten gick på nepalesiska) gjorde han rappt och tydligt.

Kanske är hans kroppsspråk och retorik lite väl mässande för min smak, men hans sätt har säkert sin förklaring i att han började sin karriär som lärare.

Prachandas side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai var däremot inte mycket att hänga i julgranen. Grå och kallsvettig som om han svept Gorkha-öl hela natten.

Men nu lämnar vi över till Namaste Express egen modereporter som står för den avslutande analysen:

”Det är med glädje jag konstaterar att duons kollektiva modestil fortsätter. Idag var det grått som gällde. Lite mörkare för Prachanda, ljusare för Bhattarai. Stiligt men aningen förutsägbart. Prachanda får fulla poäng för sin slipslösa vita skjorta som spontant för tankarna till IT-boomens glidardirektörer.

Däremot får Bhattarai en skarp reprimand för sin sunkiga och för stora skjorta. Kanske är den praktisk i de nepalesiska bergen men skjortan hör definitivt inte hemma på en FN-presskonferens.

Mitt tips till Bhattarai: Snegla lite på lokala UNMIN-chefen Ian Martin, längst till höger på bilden. Mörkgrå kostym med blå skjorta och matchande blå slips är aldrig fel. Dessutom kan ingen undgå Martins implicita meddelande till den samlade världspressen: Jag är en verklig FN-entusiast!”

PS. Ser du den unga grabben i den röda skjortan som verkar vilja pussa Robert Piper, högsta FN-hönset här? Det är en blind simultantolk som ser till att Piper hänger med i de nepalesiska svängarna. Killen lär ska vara grymt duktig.

Maoisterna charmar Nepals företagare

Jag insåg idag att jag har mycket att lära mig om maoismen, i alla fall den nepalesiska varianten.

När jag slog upp torsdagens Kathmandu Post såg jag att maoistledaren Prachanda och hans side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai hade träffat nervösa företrädare för Nepals näringsliv.

Jag måste erkänna att jag blev förvånad. De båda grabbarna lyckades med konsttricket att sy ihop begreppen 'revolution', 'ekonomisk tillväxt', 'marxism' och 'kapitalism' som om de vore stora pusselbitar för 3-åriga barn.

Kika själv på faksimilen här bredvid. Och kom ihåg att de här grabbarna ännu för par år sedan ledde gerillasoldater bland Nepals berg.

(För Namaste Express alla modemedvetna läsare: Jag förutspår att blå kavaj och randig skjorta kommer att bli verkligt pop till hösten. I synnerhet den kollektiva trenden, att alla i en viss grupp har samma kläder.)

Maoistisk storstädning i Nepal

En förkortad version av den här texten ingick som ledare i Ny Tid nr 16/2008 (vilket också blev min första ledare sedan de otroligt djuplodande sanningarna i Föris).

När nepaleserna den 10 april gick till parlamentsval gjorde maoistledaren Prachanda inte bara en tydlig närvaromarkering i den smogdimmiga Katmandudalen, han dammsög den också på röster. Vad han lämnade till de andra partierna är några futtiga dammkorn att dela på. Och samma dammsugningsmanöver gjorde hans maoistkamrater i hela landet.

En snabb tillbakablick: År 1996 utbröt inbördeskriget i Nepal då nuvarande Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) blev en gerillarörelse. Drygt 13 000 nepaleser dog under det 10-åriga kriget.

Nu konstaterar Prachanda att maoisterna har fått mandat att ”leda landet mot bestående fred baserad på en ny ideologi”. Vad den nya ideologin innehåller är lite oklart men en sak är klar: Nepals impopuläre kung Gyanendra kommer att få börja syssla med något helt annat.

Redan efter fredssamtalen 2006 hade maoisterna uppnått ett av sina främsta mål, att ersätta monarkin med en federal republik. Kung Gyanendra har fråntagits sina befogenheter, till och med ställningen som formell statschef. Dessutom har han blivit av med en handfull palats.

Men det är det nyvalda parlamentet som nu formellt ska slå den sista spiken i den kungliga kistan. Och Prachanda håller hammaren i ett fast grepp.

Valet har väckt uppseende av två orsaker.

För det första förflöt valdagen överraskande lugnt. Trots en hel del obehagligt våld under veckorna före valdagen kunde valkommissionen efteråt bada i beröm. Men det är nog det nepalesiska folket som förtjänar applåderna. Det verkar som om man hade bestämt sig för att inte sumpa den här chansen. Saken blir inte sämre av att röstdeltagandet var över 60 procent.

För det andra är valresultatet minst sagt överraskande. De flesta anade att maoisterna skulle klara sig utmärkt, men att de skulle sopa rent hus hade ingen väntat sig. Allra minst ledarna för de största regeringspartierna UML (Unified Marxist-Leninists) och Nepali Congress som fick sig en verklig kalldusch. Bägge partierna förlorade så förödmjukande stort att partipamparna nu för ovanlighetens skull tävlar i ödmjukhet och självkritik men samtidigt är det något av ”Go morron, yxskaft” över showen.

Förklaringarna till maoisternas framgång är lika många som det finns förståsigpåare. Maoisterna har bedrivit en kampanj som tidvis varit en ren och skär terrorkampanj. Deras ungdomsgrupper har hotat, misshandlat och dödat både andra kandidater och väljare (förvisso har också flera maoister mördats under valkampanjen).

I synnerhet på landsbygden har det varit enkelt att skrämma upp folk genom att påminna dem om livet under inbördeskriget. För Prachanda och den övriga partiledningen har signalerat att maoisterna kan komma att plocka ut sina gevär från containrarna som de förvaras i sedan fredsavtalet om inte valresultatet är till deras belåtenhet. Prachanda har alltså kokat ihop en skön soppa av morot och piska.

Men valresultatets verkliga chocknyhet är ändå att invånarna i Katmandu välkomnade maoisterna med öppna armar.

Mycket förenklat kan vi säga att det finns två Nepal: Den välmående Katmandudalen och allt utanför dalen. Under kriget var Katmandu en fästning som i liten utsträckning påverkades av kriget, först på slutet inledde maoisterna en blockad av huvudstaden. Medan maoisterna härskade i bergen och på landsbygden kunde stadsborna skaka på huvudet och sucka över de besvärliga maoisterna. Men livet hade sin gilla gång.

Att de nu tackar sina ”beskyddare” med en spark i röven och öppnar porten för maoisterna visar att Katmanduborna vill smaka på Prachandas morötter. Och att de vill se hans hammare i arbete.

PS. Finland ligger väl till i det nya politiska toppskiktet: Vår ambassadör här i Nepal lär vara personlig vän med maoisternas andreman Dr. Baburam Bhattarai.

I dag shoppar jag: En pressokanna

Kanske är det lite konstigt att dagen före Nepals historiska valdag skriva om shopping i Kathmandu. Men den detaljen är en del av den här berättelsen.

Innan vi flyttade till Nepal blev vi varnade av flera som besökt landet: Utbudet i butikerna är begränsat och mycket finns inte alls att få.

Problemet med de välmenande varningarna var att de kom från resenärer som hade besökt Nepal under 1990-talet. Mycket har hänt här sedan dess.

Därför blev det första besöket i Namaste Supermarket här i Patan nästan en chock. Utbudet var kanske aningen varierande, men i många fall bättre än hemma. Det samma gäller andra butiker, både varuhus och små kvartersbutiker. Men, visst, sedan ska man ju också ha pengarna att handla för.

Men en pryl har varit svår att hitta här, en pressokanna för att kunna brygga gott kaffe. Kaffekokare finns i alla storlekar och färger men en enkel pressokanna - icke.

Under alla osannolika dagar löste sig allt idag.

Inför valdagen har de flesta butikerna i stan hållit stängt. Vilket är begripligt eftersom många stadsbor har rest hem till sina byar för att kunna rösta. Dessutom har all alkoholförsäljning i butiker och krogar varit förbjuden sedan måndagen (trots det blev jag igår diskret informerad av kyparen på ett av mina stamlokus att en iskall Everest nog kan ordnas. Men jag måste tyvärr dricka den inne i krogen och inte ute på terrassen). Vidare är trafiken i hela Kathmandudalen minimal och under torsdagen är all trafik förbjuden.

I alla fall, en av de få butikerna som höll öppet idag var en slags boutique som säljer pashmina-schalar och olika kaffeprodukter. I deras skyltfönster stod en glänsande pressokanna och ropade efter en ägare.

Snart var kannan nedpackad i en papperspåse och jag kunde småspringa hem för att prova den. Efter en testbryggning blir det fulla poäng för kannan.

Adjö, Nescafé Red Cup!