Where is home?

Anyone living abroad for a while knows that an inevitable question sooner or later will pop up: What place should I call home?

Now, I haven’t been away for long from Finland, we moved to Nepal in the end of January. We’re still expat rookies trying to figure out the basics. But still, a couple of weeks ago I had to ask myself that inevitable question.

On May the 10th I went back to Finland for three weeks. Some work, some socializing. For my first night in Helsinki I did something I have wanted to do for a long time. I had booked a hotel room in order to be a tourist in my home town for one day (how many times have you stayed at a hotel in your home town?). But pretty soon I realized it was a kind of Mission Impossible to get into the real tourist mode. I just know my own city too well and I'm a poor pretender. But it was still a fun experiment.

The next morning I moved to my father’s over-night flat (he lives in the country side three hours from Helsinki) and that small place was my home for the whole time in Finland.

Soon I found myself in a mental limbo. I was home, but still not home. Of course I missed my wife who was back here in Nepal. But soon I also missed the Nepali people, the busy street life of Patan and Kathmandu, the different smells. Yeah, the whole Nepali atmosphere.

Let us be a bit more exact here. Did I miss the Expat Nepal or the Real Nepal?

In all honesty: Both.

Even if the Expat Lifestyle is a very strange and fucked-up way of experiencing the world, I must admit I missed it to some extent. It is a cotton ball lifestyle with few real problems, mostly constructed problems. It's is sweet and addictive.

But even more I missed the chance to observe and make my foolish attempts to blend into a society that I of course never ever will blend into. A society that I for now call home.

Bonus material: A short video from the Finnish archipelago. And do feel free to have a look at some pictures from Finland.

Vilket hundliv

Att vara gathund i Kathmandu är ingen dans på rosor. Men fram till år 2004 var det riktigt jävligt. För att få bukt med hundarna i Kathmandudalen matade myndigheterna dem med köttbitar som hade droppats i giftet stryknin. Enligt stadsbor som såg eländet var det en grym dödsdans som följde när stadens hundpatruller var färdiga med sitt arbete.

Men år 2004 skedde det något. Organisationen Kathmandu Animal Treatment Center (KAT) grundades.

Inspirationen hade man fått från den indiska staden Jaipur där organisationen Help In Suffering (HIS) framgångsrikt hade tagit itu med den stora populationen gathundar. Utan att mata vofsingarna med stryknin.

KAT:s metod är lika enkel som fungerande. Med jämna mellanrum fångar man gathundar för att sedan sköta om dem, ge dem rabiesvaccin och sterilisera dem. På det sättet hålls populationen under kontroll (nåja, AKT räknar med att det ändå idag finns cirka 25 000 gathundar runt om i Kathmandu).

Läs mer om KAT här. Eller kika på ett pressklipp om KAT från Kathmandu Post.

Prachanda och jag hos FN

När jag vaknande i morse sträckte jag på mig i sängen och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

När maoistledaren Prachanda vaknade i morse sträckte han på sig och sade högt: ”Ah, idag ska jag till FN-högkvarteret! Tjohej!”

Vid 11.30-snåret befann vi oss båda där. Mitt uppdrag var att plocka upp vår post, Prachandas uppdrag var att snacka och mysa med högdjuren på FN.

Tyvärr var jag inte själv med på mötet. Jag smoochade istället med killen i postrummet. Men enligt en välunderrättad källa var Prachanda ”överraskande lite maoistisk och gav konkreta svar på frågorna som ställdes.”

När jag själv hade lyckats sno åt mig mina kuvert snubblade jag nästan in i den obligatoriska presskonferensen.

Att få se Prachanda i farten var intressant. Killen har en aura av auktoritet kring sig. Fast han är i kortaste laget. Den fråga han besvarade på engelska (resten gick på nepalesiska) gjorde han rappt och tydligt.

Kanske är hans kroppsspråk och retorik lite väl mässande för min smak, men hans sätt har säkert sin förklaring i att han började sin karriär som lärare.

Prachandas side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai var däremot inte mycket att hänga i julgranen. Grå och kallsvettig som om han svept Gorkha-öl hela natten.

Men nu lämnar vi över till Namaste Express egen modereporter som står för den avslutande analysen:

”Det är med glädje jag konstaterar att duons kollektiva modestil fortsätter. Idag var det grått som gällde. Lite mörkare för Prachanda, ljusare för Bhattarai. Stiligt men aningen förutsägbart. Prachanda får fulla poäng för sin slipslösa vita skjorta som spontant för tankarna till IT-boomens glidardirektörer.

Däremot får Bhattarai en skarp reprimand för sin sunkiga och för stora skjorta. Kanske är den praktisk i de nepalesiska bergen men skjortan hör definitivt inte hemma på en FN-presskonferens.

Mitt tips till Bhattarai: Snegla lite på lokala UNMIN-chefen Ian Martin, längst till höger på bilden. Mörkgrå kostym med blå skjorta och matchande blå slips är aldrig fel. Dessutom kan ingen undgå Martins implicita meddelande till den samlade världspressen: Jag är en verklig FN-entusiast!”

PS. Ser du den unga grabben i den röda skjortan som verkar vilja pussa Robert Piper, högsta FN-hönset här? Det är en blind simultantolk som ser till att Piper hänger med i de nepalesiska svängarna. Killen lär ska vara grymt duktig.

Maoisterna charmar Nepals företagare

Jag insåg idag att jag har mycket att lära mig om maoismen, i alla fall den nepalesiska varianten.

När jag slog upp torsdagens Kathmandu Post såg jag att maoistledaren Prachanda och hans side-kick Dr. Babu Ram Bhattarai hade träffat nervösa företrädare för Nepals näringsliv.

Jag måste erkänna att jag blev förvånad. De båda grabbarna lyckades med konsttricket att sy ihop begreppen 'revolution', 'ekonomisk tillväxt', 'marxism' och 'kapitalism' som om de vore stora pusselbitar för 3-åriga barn.

Kika själv på faksimilen här bredvid. Och kom ihåg att de här grabbarna ännu för par år sedan ledde gerillasoldater bland Nepals berg.

(För Namaste Express alla modemedvetna läsare: Jag förutspår att blå kavaj och randig skjorta kommer att bli verkligt pop till hösten. I synnerhet den kollektiva trenden, att alla i en viss grupp har samma kläder.)

Maoistisk storstädning i Nepal

En förkortad version av den här texten ingick som ledare i Ny Tid nr 16/2008 (vilket också blev min första ledare sedan de otroligt djuplodande sanningarna i Föris).

När nepaleserna den 10 april gick till parlamentsval gjorde maoistledaren Prachanda inte bara en tydlig närvaromarkering i den smogdimmiga Katmandudalen, han dammsög den också på röster. Vad han lämnade till de andra partierna är några futtiga dammkorn att dela på. Och samma dammsugningsmanöver gjorde hans maoistkamrater i hela landet.

En snabb tillbakablick: År 1996 utbröt inbördeskriget i Nepal då nuvarande Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) blev en gerillarörelse. Drygt 13 000 nepaleser dog under det 10-åriga kriget.

Nu konstaterar Prachanda att maoisterna har fått mandat att ”leda landet mot bestående fred baserad på en ny ideologi”. Vad den nya ideologin innehåller är lite oklart men en sak är klar: Nepals impopuläre kung Gyanendra kommer att få börja syssla med något helt annat.

Redan efter fredssamtalen 2006 hade maoisterna uppnått ett av sina främsta mål, att ersätta monarkin med en federal republik. Kung Gyanendra har fråntagits sina befogenheter, till och med ställningen som formell statschef. Dessutom har han blivit av med en handfull palats.

Men det är det nyvalda parlamentet som nu formellt ska slå den sista spiken i den kungliga kistan. Och Prachanda håller hammaren i ett fast grepp.

Valet har väckt uppseende av två orsaker.

För det första förflöt valdagen överraskande lugnt. Trots en hel del obehagligt våld under veckorna före valdagen kunde valkommissionen efteråt bada i beröm. Men det är nog det nepalesiska folket som förtjänar applåderna. Det verkar som om man hade bestämt sig för att inte sumpa den här chansen. Saken blir inte sämre av att röstdeltagandet var över 60 procent.

För det andra är valresultatet minst sagt överraskande. De flesta anade att maoisterna skulle klara sig utmärkt, men att de skulle sopa rent hus hade ingen väntat sig. Allra minst ledarna för de största regeringspartierna UML (Unified Marxist-Leninists) och Nepali Congress som fick sig en verklig kalldusch. Bägge partierna förlorade så förödmjukande stort att partipamparna nu för ovanlighetens skull tävlar i ödmjukhet och självkritik men samtidigt är det något av ”Go morron, yxskaft” över showen.

Förklaringarna till maoisternas framgång är lika många som det finns förståsigpåare. Maoisterna har bedrivit en kampanj som tidvis varit en ren och skär terrorkampanj. Deras ungdomsgrupper har hotat, misshandlat och dödat både andra kandidater och väljare (förvisso har också flera maoister mördats under valkampanjen).

I synnerhet på landsbygden har det varit enkelt att skrämma upp folk genom att påminna dem om livet under inbördeskriget. För Prachanda och den övriga partiledningen har signalerat att maoisterna kan komma att plocka ut sina gevär från containrarna som de förvaras i sedan fredsavtalet om inte valresultatet är till deras belåtenhet. Prachanda har alltså kokat ihop en skön soppa av morot och piska.

Men valresultatets verkliga chocknyhet är ändå att invånarna i Katmandu välkomnade maoisterna med öppna armar.

Mycket förenklat kan vi säga att det finns två Nepal: Den välmående Katmandudalen och allt utanför dalen. Under kriget var Katmandu en fästning som i liten utsträckning påverkades av kriget, först på slutet inledde maoisterna en blockad av huvudstaden. Medan maoisterna härskade i bergen och på landsbygden kunde stadsborna skaka på huvudet och sucka över de besvärliga maoisterna. Men livet hade sin gilla gång.

Att de nu tackar sina ”beskyddare” med en spark i röven och öppnar porten för maoisterna visar att Katmanduborna vill smaka på Prachandas morötter. Och att de vill se hans hammare i arbete.

PS. Finland ligger väl till i det nya politiska toppskiktet: Vår ambassadör här i Nepal lär vara personlig vän med maoisternas andreman Dr. Baburam Bhattarai.

I dag shoppar jag: En pressokanna

Kanske är det lite konstigt att dagen före Nepals historiska valdag skriva om shopping i Kathmandu. Men den detaljen är en del av den här berättelsen.

Innan vi flyttade till Nepal blev vi varnade av flera som besökt landet: Utbudet i butikerna är begränsat och mycket finns inte alls att få.

Problemet med de välmenande varningarna var att de kom från resenärer som hade besökt Nepal under 1990-talet. Mycket har hänt här sedan dess.

Därför blev det första besöket i Namaste Supermarket här i Patan nästan en chock. Utbudet var kanske aningen varierande, men i många fall bättre än hemma. Det samma gäller andra butiker, både varuhus och små kvartersbutiker. Men, visst, sedan ska man ju också ha pengarna att handla för.

Men en pryl har varit svår att hitta här, en pressokanna för att kunna brygga gott kaffe. Kaffekokare finns i alla storlekar och färger men en enkel pressokanna - icke.

Under alla osannolika dagar löste sig allt idag.

Inför valdagen har de flesta butikerna i stan hållit stängt. Vilket är begripligt eftersom många stadsbor har rest hem till sina byar för att kunna rösta. Dessutom har all alkoholförsäljning i butiker och krogar varit förbjuden sedan måndagen (trots det blev jag igår diskret informerad av kyparen på ett av mina stamlokus att en iskall Everest nog kan ordnas. Men jag måste tyvärr dricka den inne i krogen och inte ute på terrassen). Vidare är trafiken i hela Kathmandudalen minimal och under torsdagen är all trafik förbjuden.

I alla fall, en av de få butikerna som höll öppet idag var en slags boutique som säljer pashmina-schalar och olika kaffeprodukter. I deras skyltfönster stod en glänsande pressokanna och ropade efter en ägare.

Snart var kannan nedpackad i en papperspåse och jag kunde småspringa hem för att prova den. Efter en testbryggning blir det fulla poäng för kannan.

Adjö, Nescafé Red Cup!

Running Kathmandu styleee

Ever since we arrived in Kathmandu, I've tried to figure out if running is possible in this city. I have now got the answer.

Let’s be honest, Kathmandu is not a runner’s paradise. The air is bad, street dogs get crazy in the night and the streets are anyway in bad condition. Not to mention the traffic.

At a first glance, joggers seem to be confined to the boring treadmills at the gym.

But all hope is not lost. Far from.

Already back in Helsinki I noticed that the Himalayan Hash House Harriers roam the Kathmandu valley. I haven’t yet knocked on their door but it will happen any Saturday soon. My expectations are high.

Another choice is of course to out of town by yourself and do run closer to the Nepalese nature (who doesn’t like the sound of that?).

But, I’ve been advised not to run by myself and that sounds like a good idea. Not only for security reasons, but also because I don’t want to find myself jogging into India or Tibet. Info signs are virtually non-existing here.

The solution is of course to hook up with a running mate that knows the area. Or, if you are the new kid on the block as I am, pay a guide.

Now I can’t vouch for all trekking guides in Nepal. But the two guys I’ve met from Nepal Mountain Trekking Ltd have both been great runners.

Ramesh Chandra was the guide who took us for our first day hike around Sankhu. He is not only one of the nicest guys I’ve met here, but also the fittest. Ramesh runs ultra marathons around Annapurna. Pretty much says it all.

Then a couple of weeks ago a group of us went for a relaxing Sunday hike in Nagarjun Forest, just north-east of Kathmandu. After walking up to the top, having a good lunch and enjoying the view from Jamacho Peak, it was time to start the walk down. I just had too much energy in me so I started a light run ahead of the others.

Soon Takman Rai, one of our two guides for the day, caught up with me and took the lead. That gave me a good opportunity to shoot some poor quality video with my little camera.

I’ve now realized that running in Kathmandu is not only possible but also very fun.

Oh, a final piece of advice: Don't be one of those a cocky morons who believe they are Superman and can run in heavy hiking boots.

Just take my word for it…