Farväl, Bruce Lee

Följande konstaterande kommer knappast som en chocknyhet:

Det piratkopieras mycket i Asien.

Nepal är inget undantag och butikernas filmutbud är imponerande. Die Hard trängs med Fanny & Alexander på DVD-hyllorna. Något i den stilen.

Här om veckan plockade jag upp en lovande DVD, nio filmer med kung fu-legenden Bruce Lee. Ett filmpaket som självklart bör finnas i varje kulturhem av rang. Så för cirka 2 euro kunde jag förgylla vårt lilla hem här på Piss Avenue (orsaken till det gatunamnet kan jag återkomma till en annan gång).

Men innan jag bunkrade upp med öl, popcorn och skickade ut inbjudningar till en strålande filmkväll, tyckte jag att det kunde vara en god idé att granska kvaliteten på DVD:n (sanningen är ju att jag ville se lite action en trist onsdag förmiddag).

Det blev en kort granskning.

Själva DVD-menyn var på kinesiska vilket på grund av mina bristande språkkunskaper ledde till en bingolotto för att hitta rätt. Efter lite knapptryckande startade faktiskt en av filmerna.

Jag är inte helt säker, men jag misstänker att filmen hade kopierats via en videokamera placerad framför en teve. Bilden darrade konstigt och när Bruce Lee gjorde entré liknade han en digital fågelskrämma med bildpixlarna surrade runt honom som flugor.

Det var inte roligt att se Bruce Lee förnedras på det sättet. Bisarrt nog var den engelska dubbningen snudd på perfekt. Så medan fågelskrämman dansade en ryckig jitterbug i vad som såg ut att vara ett växthus, sade en iskall röst:

"Remember, kung fu is the art of self-defense. I'm not interested in killing. I just wanna prove how bad your kicks are."

(Njut av den iskalla rösten här)

Sen hördes ljudet av några blomkrukor som krossades när fågelskrämman bevisade sin tes.

På det följde ljudet av DVD:n som störtdök ner i min skräpkorg.

Vill man vara efterklok borde jag kanske ha anat ugglor i mossen när jag läste baksidestexterna. Men jag var blind för signalerna. Jag ville ju så gärna förgylla vårt hem med Bruce Lees filmer.

Vilket påminner mig om det gamla talesättet:

If it sounds too good to be true, it probably is.

Kauppalehti raggar arbetskraft i Nepal

Löser Finlands problem med annons i The Economist

Lördag eftermiddag på mitt stamlokus här i Kathmandu. Jag har bullat upp med en iskall San Miguel och en grym Chicken Tikka Masala. Dessutom har jag på vägen till Ja-Zoo Restaurant plockat upp ett rykande färskt nummer av The Economist.

Host, host. Ölet i vrångstrupen. För första gången stöter jag på en finländsk annons i The Economist.

Jag harklar mig. Ögonen ser rätt.

Kauppalehti har faktiskt smackat in en rejäl annons i den asiatiska upplagan av tidskriften. Dessutom är det en platsannons under vinjetten Executive Focus.

Söker kanske Kauppalehti chefredaktör? Letar de med ljus och lykta över hela jordklotet efter reportrar som inte brister i gråt om de inte får ett pressmeddelande att skriva av?

Nej då.

Kauppalehti söker visserligen arbetskraft. Men de söker arbetskraft för hela Finlands räkning.

Jag skämtar inte. Kika själv på annonsen.

Utan att ironisera alltför mycket över annonsen (vilket är både frestande och barnsligt enkelt), vill jag påpeka för copywritern på Kauppalehtis reklambyrå att Finland aldrig har varit en del av Skandinavien och inte lär ska bli det heller. Och när har Finland blivit The Icy Pearl of Scandinavia?

Mer oroväckande är ändå att Kauppalehti tydligen har drabbats av någon extrem hybris (kanske efter att Taloussanomat förpassades till skräpkorgen?).

Nu basunerar "the only business newspaper in Finland" ut sloganen: Kauppalehti - Media With A Mission.

Men vad i helsicke? Har jag missat något? Visst, Kauppalehti har ett viktigt uppdrag. Det är att leverera, eller i alla fall att försöka leverera, god och kritisk journalistik.

Satsa på det uppdraget. Det borde hålla er upptagna en tid framåt.

Men den uppdragsbeskrivningen är tydligen en detalj som inte är tillräckligt spännande. Kauppalehti tycks istället definiera sitt uppdrag så här:

"Vi svarvar ihop dyra kampanjer för våra annonsörer och lånar ut vårt namn och varumärke till kampanjen för att ge den lite extra trovärdighet."

För det är precis vad den här annonsen handlar om. Det är en reklam- och raggningskampanj för en internationell förmedlare av arbetskraft.

Bagare Thapas sista croissant

Texten ingick i Ny Tid nr 9/29 februari.

Det är söndag eftermiddag och bagare Shakr Thapa kommer på besök till sin väninna Asha i Kathmanduförorten Patan. Han har med sig en påse med färska croissanter från sitt bageri German Bakery. Asha, vår hyresvärdinna, har bjudit oss på en bastant nepalesisk lunch. Sittande på golvdynor rundar vi av med en kopp sött mjölkte och herr Thapas croissanter.

Bagaren kan med gott samvete kalla sitt bageri tyskt. Han har studerat i Tyskland och som konditor driver han i dag sitt lilla företag med en handfull anställda.

Eller: Bagare Thapa gör så gott han kan.

Som företagare i Nepal står vår bagare inför problem som han inte kan påverka. Den kris som han och alla andra nepaleser har drabbats av är så konkret som en kris kan bli: Det råder total brist på gas, bensin och elektricitet.

För att få elektriciteten att räcka till släcker myndigheterna ner stadsdelar och områden under flera timmar varje dag. En välbeprövad metod som kallas ”load shedding”. Det enda positiva som kan sägas om nedsläckningen är att den än så länge är schemalagd, vilket i teorin ger familjer och företag en chans att anpassa sig.

Men antalet mörka timmar tär på allas tålamod: 45 strömlösa timmar i veckan. Och det talas om en ökning som skulle betyda 11 strömlösa timmar per dygn, alltså 77 timmar i veckan.

För en tid sedan insåg bagare Thapa att han inte längre kunde förlita sig på bageriets elektriska ugn. Det går helt enkelt inte att driva ett företag med elavbrott på mellan fyra och 6 timmar i stöten. Så han investerade i en gasugn. Men han hamnade ur askan i elden.

Gas och bensin importeras från Indien och under de senaste veckorna har tankbilarna med hopats i den oroliga Tarai-regionen i södra Nepal. Tidningarna rapporterar dagligen om våldsamheter och mord i Tarai. På grund av det spända läget har chaufförerna bara kunnat köra genom området med militäreskort.

Bensinbristen har i sin tur lett till att skolor håller stängt (de flesta skolbussar saknar bensin) och läkarna flaggar för att sjukhusen står inför en kris. Men nu om någonsin behövs det sjukvård: När få bussar är i trafik trängs ännu fler passagerare på busstaken och längs med bussarnas sidor. Vilket på sistone har lett till fler trafikolyckor än vanligt.

Om vi i det här frosseriet av dåliga nyheter vill se något positivt kan vi glädja oss åt att den ökänt dåliga luften i Kathmandudalen har blivit lite renare. Färre bilar är i trafik, färre fabriker är igång. Hurra. Men en annan sida av verkligheten är att det nu tänds ännu fler skräpbrasor på de nattliga gatorna för att ge värme och ljus. Så där dog hurraropet.

Medan politikerna försöker lösa konflikten i Tarai (där lokala politiska partier kräver ökad självbestämmanderätt och har utlyst strejker) och samtidigt kämpar för att få igång flödet av bensin och gas, rycker de flesta nepaleser uppgivet på axlarna. Parlamentsval ska hållas den 10 april men skepsisen är stor.

En fråga som bagare Thapa och många andra ställer sig är: ”Vad kommer maoisterna att göra ifall valresultatet inte är till deras belåtenhet? Om valen alls hålls”.

Medan vi sitter och mumsar på Thapas croissanter ger han oss en lägesrapport från German Bakery. En analys som är beskrivande för hela Nepal:

”Jag har sex gasflaskor i förrådet. Och jag får knappast fler. När den sista flaskan är tom måste jag stänga bageriet.”

-------------------------
Efter att kolumnen skrevs har ett avtal slutits mellan regeringen och partierna i Tarai (det hände under vecka 9). Avtalet i ett nötskal kan du läsa via faksimilen från The Himalayan Times här nedan. Veckans andra goda nyhet var att antalet strömlösa timmar har minskat något.

A Groovy Night with DJ Rob Garza

DJ Rob Garza from Washington D.C.-based band Thievery Corporation is in town. On Saturday night on February the 23rd he entertained at the restaurant 1905, in downtown Kathmandu. Namaste Express got a chat with him.

It was an interesting mix of United Nations’ personnel, other expats and Nepalis that showed up in the cosy garden area at restaurant 1905. With the first categories dominating the place, the first hours of the evening became a mingle session with chit-chat and kiss-on-the-cheek-rituals, with a distinctive UN smoochy-smooch touch. But after all the host for this fund raising event was the World Food Program (WFP).

The slightly puzzling headline ran Fight Hunger, Stop Global Warming and Climb to the Top of the World. Still, the climbing project is pretty straight forward: The WFP sponsors the first all-female expedition up to the top of Mount Everest (see link below for more info).

There was also time for meeting fun people. One of those guys was Francois Driard, a Duracell rabbit-like Frenchman who owns and operates the Himalayan French Cheese company in Kathmandu. Monsieur Driard produces high quality cheese and he is an enthusiastic fellow who only see opportunities, no problems. His biggest challenge at the moment is how to go ahead and buy some good cows to get even more and better milk. Namaste Express was invited to his cheese factory so we have good reason to return to Francois Driard and his cow project in a later post.

While the guests downed drinks, Everest beer and chilled out to the drum rhythms and flute tunes by Shyam Nepali & Shanti Rayamajhi, the star of the evening ate his supper inside 1905.

This reporter got a chance to sit down with Rob Garza for a short talk. And what a genuine nice guy he is, 100 % laidback and sympathetic.

But hey, don’t just take my word for it. Judge for yourself.





Cudos also to Jerry Julian and the Power of Joy. Their reggae tunes warmed up perfectly when the night turned colder. And with all due respect to everyone else, as organizer of the night Jerry Julian truly deserves the title Hardest Working Man in Show Business.

When Rob Garza had taken charge of the DJ table and got the crowd going (while the ganja cloud over the dance floor got thicker and thicker), the more senior guests sipped their drinks closer to the bar. Soon the gossip topic of the night became evident: Some guests expressed concern regarding the relevance of the all-female Everest project. But once again you need to make up your own mind: Check out the WFP web site and the press material.

To round off this post, here follows an official statement from the Executive Board of Directors here at the Namaste Express Head Office:

As of today Namaste Express is officially bi-lingual. Most material will still be written in Swedish, but our international audience will be able to enjoy a selection of material in English (all misspelled words and quirky Swenglish will be courtesy of Namaste Express). And all produced video material will be in English.

Fjäder i finska hatten

Finland dyker inte varje dag upp i nepalesiska tidningar. Men efter att rättsmedicinaren Helena Ranta härom veckan grävde i en misstänkt massgrav i Kathmandu har Finland fått lite uppmärksamhet.

(Klippet från The Himalayan Times 22.2.2008)

Vidare kan Namaste Express rapportera att Rob Garza från Thievery Corporation är i stan. Det var meningen att Garza tillsammans med Jerry Julian och Power of Joy skulle spela en gratiskonsert på lördagen den 23 februari, men den har tyvärr ställts in.

Men gänget spelar ändå på restaurangen 1905 i centrala Kathmandu senare på kvällen. Det är en välgörenhetskonsert som World Food Programme arrangerar.

En svängom i Kathmandu

Om du inte hör till dem som anländer till Kathmandu för att i några dagar häcka i turistgrytan Thamel och sedan fly stan, kommer du snart att säga de magiska orden:

”Vi tar en taxi!"

Ett klokt val. Eller tydligare uttryckt: Av flera usla val är det förmodligen det minst usla. Dina transportalternativ i Kathmandu är nämligen begränsade och inget alternativ är helt säkert.

Låt oss ta en snabb titt på dina olika alternativ:

1. Promenera. Lämpligt för kortare sträckor men det finns en överhängande risk att du blir överkörd. De flesta trafikolyckor i den här stan drabbar fotgängare. Det mest positiva är att du i stor utsträckning får promenera ostört. Ja, om du alltså inte envisas med att trivas i Thamel, då får du leva med försäljare av tigerbalsam, hasch, statyer, mattor etc, etc. Och så har du eventuellt några tiggande ungar runt dig.

2. Ta en buss. Kollektivtrafiken lämnar en del att önska, men den fungerar. Problemet är väl att vi bortskämda västerlänningar har en del synpunkter på komforten. Men också om du vill smälta in, vara en del av lokalsamhället och känna dig som en tvättäkta nepales så får du jobba hårt för att begripa vilken busslinje du ska ta. Lycka till.

3. Ta dig fram för egen maskin. En skön cykeltur? En utflykt med vespan? En avslappnande biltur? Glöm det. Ta en titt på trafiken så begriper du varför.



4. Ta en taxi. Nu börjar äventyret. Bilarna är oftast små vita Suzukin med svart registerskylt. De här grabbarna kan sin sak, de kryssar elegant genom de flesta trafikkaos och deras handflata har en intryckt punkt efter långt och ihärdigt tutande. Men de får dig till ditt mål - oftast.

Däremot kan det vara en god idé att komma ihåg att de här killarna har lärt sig körandets ädla konst genom ”trial and error”. De är den första generationens uppfinnare och väktare av den nepalesiska körkulturen. Och deras syn på säkerhetsavstånd och respekt i trafiken kanske inte överensstämmer med din.

Taxichaufförerna är ändå värda all respekt. I skrivande stund råder det fullständig bensinbrist i hela Nepal och varje chaufför får köa i timmar och slåss för varje liter. Men trots det ska de betala ägaren av bilen och se till att familjen får mat. Den insikten har i alla fall fått mig att inte lägga ner alltför mycket energi på att pruta om chauffören inte vill använda taxamätaren utan komma överens om ett fast pris.

Men häng med på en svängom i Kathmandu så ser du taxichaufförernas vardag.

Där jazzen lever och mår bra

Säg jazzklubb och de flesta ser framför sig rökiga, trånga källare där sköna toner fyller upp rummet och gottgör för den avslagna ölen och den usla luften.

Men det är oftast romantiska drömmar om svunna tider.

I dag betyder jazzklubb polerade bord, luftkonditionering, iskall importöl och en trendig publik som nickar godkännande under varje solo. Om de alls bryr sig. Kanske de med jämna mellanrum bemödar sig om att uttrycka sitt gillande med att nonchalant knäppa sina applåder med fingrarna. Ja, och så ska vi inte glömma den perfekta ljudåtergivningen.

Lyckligtvis finns Jazz Upstairs i Kathmandu. Som namnet skvallrar finns klubben på andra våningen i ett nedgånget hus i stadsdelen Lazimpat, strax nordost om Thamel.

Klubben bjuder på livemusik varje onsdag och lördag. Och de serverar Everest, Nepals ölgåva till alla törstiga strupar.

Men nu ett smakprov från lördagen den 2 februari:

(Woops, lyckades få namnet fel i filmens inledningstext. Ska ju vara Jazz Upstairs.)