Running Kathmandu styleee

Ever since we arrived in Kathmandu, I've tried to figure out if running is possible in this city. I have now got the answer.

Let’s be honest, Kathmandu is not a runner’s paradise. The air is bad, street dogs get crazy in the night and the streets are anyway in bad condition. Not to mention the traffic.

At a first glance, joggers seem to be confined to the boring treadmills at the gym.

But all hope is not lost. Far from.

Already back in Helsinki I noticed that the Himalayan Hash House Harriers roam the Kathmandu valley. I haven’t yet knocked on their door but it will happen any Saturday soon. My expectations are high.

Another choice is of course to out of town by yourself and do run closer to the Nepalese nature (who doesn’t like the sound of that?).

But, I’ve been advised not to run by myself and that sounds like a good idea. Not only for security reasons, but also because I don’t want to find myself jogging into India or Tibet. Info signs are virtually non-existing here.

The solution is of course to hook up with a running mate that knows the area. Or, if you are the new kid on the block as I am, pay a guide.

Now I can’t vouch for all trekking guides in Nepal. But the two guys I’ve met from Nepal Mountain Trekking Ltd have both been great runners.

Ramesh Chandra was the guide who took us for our first day hike around Sankhu. He is not only one of the nicest guys I’ve met here, but also the fittest. Ramesh runs ultra marathons around Annapurna. Pretty much says it all.

Then a couple of weeks ago a group of us went for a relaxing Sunday hike in Nagarjun Forest, just north-east of Kathmandu. After walking up to the top, having a good lunch and enjoying the view from Jamacho Peak, it was time to start the walk down. I just had too much energy in me so I started a light run ahead of the others.

Soon Takman Rai, one of our two guides for the day, caught up with me and took the lead. That gave me a good opportunity to shoot some poor quality video with my little camera.

I’ve now realized that running in Kathmandu is not only possible but also very fun.

Oh, a final piece of advice: Don't be one of those a cocky morons who believe they are Superman and can run in heavy hiking boots.

Just take my word for it…

Pedagogik inför den 10 april

Den 10 april arrangeras det parlamentsval i Nepal. Det är ett val som redan har skjutits upp två gånger. Vilket har fått en hel del skeptiker i landet att undra om det verkligen ska äga rum tredje gången gillt.

Jag tänker hålla mig borta från analyser. Jag är en omhuldad västerlänning, en utböling, som i dagsläget vet för lite. Den begränsade information jag har (mest rykten och löst prat, något det finns mycket i omlopp av i dessa dagar) snurrar i huvudet på mig som strumpor i en torktumlare. Läs istället någon av de lokala tidningarna (länkar här bredvid) så får du en känsla av stämningarna som råder.

Däremot kan jag bjuda på lite informationsmaterial som jag i helgen såg på en vägg i en by utanför staden Pokhara. De tre affischerna signalerar ganska tydligt vilka pedagogiska utmaningar som valkommissionen står inför.

Mer information hittar du på valkommissionens officiella webbplats. Dessutom ger den officiella valbloggen en bra bild av dagsläget.

Farväl, Bruce Lee

Följande konstaterande kommer knappast som en chocknyhet:

Det piratkopieras mycket i Asien.

Nepal är inget undantag och butikernas filmutbud är imponerande. Die Hard trängs med Fanny & Alexander på DVD-hyllorna. Något i den stilen.

Här om veckan plockade jag upp en lovande DVD, nio filmer med kung fu-legenden Bruce Lee. Ett filmpaket som självklart bör finnas i varje kulturhem av rang. Så för cirka 2 euro kunde jag förgylla vårt lilla hem här på Piss Avenue (orsaken till det gatunamnet kan jag återkomma till en annan gång).

Men innan jag bunkrade upp med öl, popcorn och skickade ut inbjudningar till en strålande filmkväll, tyckte jag att det kunde vara en god idé att granska kvaliteten på DVD:n (sanningen är ju att jag ville se lite action en trist onsdag förmiddag).

Det blev en kort granskning.

Själva DVD-menyn var på kinesiska vilket på grund av mina bristande språkkunskaper ledde till en bingolotto för att hitta rätt. Efter lite knapptryckande startade faktiskt en av filmerna.

Jag är inte helt säker, men jag misstänker att filmen hade kopierats via en videokamera placerad framför en teve. Bilden darrade konstigt och när Bruce Lee gjorde entré liknade han en digital fågelskrämma med bildpixlarna surrade runt honom som flugor.

Det var inte roligt att se Bruce Lee förnedras på det sättet. Bisarrt nog var den engelska dubbningen snudd på perfekt. Så medan fågelskrämman dansade en ryckig jitterbug i vad som såg ut att vara ett växthus, sade en iskall röst:

"Remember, kung fu is the art of self-defense. I'm not interested in killing. I just wanna prove how bad your kicks are."

(Njut av den iskalla rösten här)

Sen hördes ljudet av några blomkrukor som krossades när fågelskrämman bevisade sin tes.

På det följde ljudet av DVD:n som störtdök ner i min skräpkorg.

Vill man vara efterklok borde jag kanske ha anat ugglor i mossen när jag läste baksidestexterna. Men jag var blind för signalerna. Jag ville ju så gärna förgylla vårt hem med Bruce Lees filmer.

Vilket påminner mig om det gamla talesättet:

If it sounds too good to be true, it probably is.

Kauppalehti raggar arbetskraft i Nepal

Löser Finlands problem med annons i The Economist

Lördag eftermiddag på mitt stamlokus här i Kathmandu. Jag har bullat upp med en iskall San Miguel och en grym Chicken Tikka Masala. Dessutom har jag på vägen till Ja-Zoo Restaurant plockat upp ett rykande färskt nummer av The Economist.

Host, host. Ölet i vrångstrupen. För första gången stöter jag på en finländsk annons i The Economist.

Jag harklar mig. Ögonen ser rätt.

Kauppalehti har faktiskt smackat in en rejäl annons i den asiatiska upplagan av tidskriften. Dessutom är det en platsannons under vinjetten Executive Focus.

Söker kanske Kauppalehti chefredaktör? Letar de med ljus och lykta över hela jordklotet efter reportrar som inte brister i gråt om de inte får ett pressmeddelande att skriva av?

Nej då.

Kauppalehti söker visserligen arbetskraft. Men de söker arbetskraft för hela Finlands räkning.

Jag skämtar inte. Kika själv på annonsen.

Utan att ironisera alltför mycket över annonsen (vilket är både frestande och barnsligt enkelt), vill jag påpeka för copywritern på Kauppalehtis reklambyrå att Finland aldrig har varit en del av Skandinavien och inte lär ska bli det heller. Och när har Finland blivit The Icy Pearl of Scandinavia?

Mer oroväckande är ändå att Kauppalehti tydligen har drabbats av någon extrem hybris (kanske efter att Taloussanomat förpassades till skräpkorgen?).

Nu basunerar "the only business newspaper in Finland" ut sloganen: Kauppalehti - Media With A Mission.

Men vad i helsicke? Har jag missat något? Visst, Kauppalehti har ett viktigt uppdrag. Det är att leverera, eller i alla fall att försöka leverera, god och kritisk journalistik.

Satsa på det uppdraget. Det borde hålla er upptagna en tid framåt.

Men den uppdragsbeskrivningen är tydligen en detalj som inte är tillräckligt spännande. Kauppalehti tycks istället definiera sitt uppdrag så här:

"Vi svarvar ihop dyra kampanjer för våra annonsörer och lånar ut vårt namn och varumärke till kampanjen för att ge den lite extra trovärdighet."

För det är precis vad den här annonsen handlar om. Det är en reklam- och raggningskampanj för en internationell förmedlare av arbetskraft.

Bagare Thapas sista croissant

Texten ingick i Ny Tid nr 9/29 februari.

Det är söndag eftermiddag och bagare Shakr Thapa kommer på besök till sin väninna Asha i Kathmanduförorten Patan. Han har med sig en påse med färska croissanter från sitt bageri German Bakery. Asha, vår hyresvärdinna, har bjudit oss på en bastant nepalesisk lunch. Sittande på golvdynor rundar vi av med en kopp sött mjölkte och herr Thapas croissanter.

Bagaren kan med gott samvete kalla sitt bageri tyskt. Han har studerat i Tyskland och som konditor driver han i dag sitt lilla företag med en handfull anställda.

Eller: Bagare Thapa gör så gott han kan.

Som företagare i Nepal står vår bagare inför problem som han inte kan påverka. Den kris som han och alla andra nepaleser har drabbats av är så konkret som en kris kan bli: Det råder total brist på gas, bensin och elektricitet.

För att få elektriciteten att räcka till släcker myndigheterna ner stadsdelar och områden under flera timmar varje dag. En välbeprövad metod som kallas ”load shedding”. Det enda positiva som kan sägas om nedsläckningen är att den än så länge är schemalagd, vilket i teorin ger familjer och företag en chans att anpassa sig.

Men antalet mörka timmar tär på allas tålamod: 45 strömlösa timmar i veckan. Och det talas om en ökning som skulle betyda 11 strömlösa timmar per dygn, alltså 77 timmar i veckan.

För en tid sedan insåg bagare Thapa att han inte längre kunde förlita sig på bageriets elektriska ugn. Det går helt enkelt inte att driva ett företag med elavbrott på mellan fyra och 6 timmar i stöten. Så han investerade i en gasugn. Men han hamnade ur askan i elden.

Gas och bensin importeras från Indien och under de senaste veckorna har tankbilarna med hopats i den oroliga Tarai-regionen i södra Nepal. Tidningarna rapporterar dagligen om våldsamheter och mord i Tarai. På grund av det spända läget har chaufförerna bara kunnat köra genom området med militäreskort.

Bensinbristen har i sin tur lett till att skolor håller stängt (de flesta skolbussar saknar bensin) och läkarna flaggar för att sjukhusen står inför en kris. Men nu om någonsin behövs det sjukvård: När få bussar är i trafik trängs ännu fler passagerare på busstaken och längs med bussarnas sidor. Vilket på sistone har lett till fler trafikolyckor än vanligt.

Om vi i det här frosseriet av dåliga nyheter vill se något positivt kan vi glädja oss åt att den ökänt dåliga luften i Kathmandudalen har blivit lite renare. Färre bilar är i trafik, färre fabriker är igång. Hurra. Men en annan sida av verkligheten är att det nu tänds ännu fler skräpbrasor på de nattliga gatorna för att ge värme och ljus. Så där dog hurraropet.

Medan politikerna försöker lösa konflikten i Tarai (där lokala politiska partier kräver ökad självbestämmanderätt och har utlyst strejker) och samtidigt kämpar för att få igång flödet av bensin och gas, rycker de flesta nepaleser uppgivet på axlarna. Parlamentsval ska hållas den 10 april men skepsisen är stor.

En fråga som bagare Thapa och många andra ställer sig är: ”Vad kommer maoisterna att göra ifall valresultatet inte är till deras belåtenhet? Om valen alls hålls”.

Medan vi sitter och mumsar på Thapas croissanter ger han oss en lägesrapport från German Bakery. En analys som är beskrivande för hela Nepal:

”Jag har sex gasflaskor i förrådet. Och jag får knappast fler. När den sista flaskan är tom måste jag stänga bageriet.”

-------------------------
Efter att kolumnen skrevs har ett avtal slutits mellan regeringen och partierna i Tarai (det hände under vecka 9). Avtalet i ett nötskal kan du läsa via faksimilen från The Himalayan Times här nedan. Veckans andra goda nyhet var att antalet strömlösa timmar har minskat något.