När nepaleserna den 10 april gick till parlamentsval gjorde maoistledaren Prachanda inte bara en tydlig närvaromarkering i den smogdimmiga Katmandudalen, han dammsög den också på röster. Vad han lämnade till de andra partierna är några futtiga dammkorn att dela på. Och samma dammsugningsmanöver gjorde hans maoistkamrater i hela landet.
En snabb tillbakablick: År 1996 utbröt inbördeskriget i Nepal då nuvarande Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) blev en gerillarörelse. Drygt 13 000 nepaleser dog under det 10-åriga kriget.
Nu konstaterar Prachanda att maoisterna har fått mandat att ”leda landet mot bestående fred baserad på en ny ideologi”. Vad den nya ideologin innehåller är lite oklart men en sak är klar: Nepals impopuläre kung Gyanendra kommer att få börja syssla med något helt annat.
Redan efter fredssamtalen 2006 hade maoisterna uppnått ett av sina främsta mål, att ersätta monarkin med en federal republik. Kung Gyanendra har fråntagits sina befogenheter, till och med ställningen som formell statschef. Dessutom har han blivit av med en handfull palats.
Men det är det nyvalda parlamentet som nu formellt ska slå den sista spiken i den kungliga kistan. Och Prachanda håller hammaren i ett fast grepp.
Valet har väckt uppseende av två orsaker.
För det första förflöt valdagen överraskande lugnt. Trots en hel del obehagligt våld under veckorna före valdagen kunde valkommissionen efteråt bada i beröm. Men det är nog det nepalesiska folket som förtjänar applåderna. Det verkar som om man hade bestämt sig för att inte sumpa den här chansen. Saken blir inte sämre av att röstdeltagandet var över 60 procent.
För det andra är valresultatet minst sagt överraskande. De flesta anade att maoisterna skulle
klara sig utmärkt, men att de skulle sopa rent hus hade ingen väntat sig. Allra minst ledarna för de största regeringspartierna UML (Unified Marxist-Leninists) och Nepali Congress som fick sig en verklig kalldusch. Bägge partierna förlorade så förödmjukande stort att partipamparna nu för ovanlighetens skull tävlar i ödmjukhet och självkritik men samtidigt är det något av ”Go morron, yxskaft” över showen.
Förklaringarna till maoisternas framgång är lika många som det finns förståsigpåare. Maoisterna har bedrivit en kampanj som tidvis varit en ren och skär terrorkampanj. Deras ungdomsgrupper har hotat, misshandlat och dödat både andra kandidater och väljare (förvisso har också flera maoister mördats under valkampanjen).
I synnerhet på landsbygden har det varit enkelt att skrämma upp folk genom att påminna dem om livet under inbördeskriget. För Prachanda och den övriga partiledningen har signalerat att maoisterna kan komma att plocka ut sina gevär från containrarna som de förvaras i sedan fredsavtalet om inte valresultatet är till deras belåtenhet. Prachanda har alltså kokat ihop en skön soppa av morot och piska.
Men valresultatets verkliga chocknyhet är ändå att invånarna i Katmandu välkomnade maoisterna med öppna armar.
Mycket förenklat kan vi säga att det finns två Nepal: Den välmående Katmandudalen och allt utanför dalen. Under kriget var Katmandu en fästning som i liten utsträckning påverkades av kriget, först på slutet inledde maoisterna en blockad av huvudstaden. Medan maoisterna härskade i bergen och på landsbygden kunde stadsborna skaka på huvudet och sucka över de besvärliga maoisterna. Men livet hade sin gilla gång.
Att de nu tackar sina ”beskyddare” med en spark i röven och öppnar porten för maoisterna visar att Katmanduborna vill smaka på Prachandas morötter. Och att de vill se hans hammare i arbete.
PS. Finland ligger väl till i det nya politiska toppskiktet: Vår ambassadör här i Nepal lär vara personlig vän med maoisternas andreman Dr. Baburam Bhattarai.
Inlägg
